mot nya tider.
VIPS så var jul, nyår och hela alltet över. Känns knappt som att det har ägt rum, om jag ska vara ärlig. Ofta känner jag mig förvirrad, vet inte var i tiden vi befinner oss. finns det något ord för det? Har varit utan arbete ett tag nu och måste erkänna att det är fettttttt härligt, något som kanske är förbjudet att säga. Snart börjar nog hamster-ekorr-hjulet att snurra igen. Tror jag behöver år av återhämtning från mitt förra jobb, är fortfarande för utmattad för att ta mig an nya grejer. aja, det var inte vad det här inlägget skulle handla om ALLS!
Tyckte istället att det kunde passa med en liten summering över mitt 2015.
Trots att det har varit mitt mest stressade år hittills med mindre fritid än tidigare har det varit mitt mest spännande och glädjefyllda år. Det är roligt hur det kan vara både och, för riktig skit har hänt. Att jag samtidigt kan se det som ett awesome år, det positiva väger över det negativa.
här kommer lite plus å minus:
+ I april träffades jag och Aziz, på jobbet. hela den restan har varit otrolig, bästa grejen på året!
+ Hade riktigt underbara kollegor på restaurangen där jag jobbade. otippat att en skulle dela så mycket skratt med medelålders män från Pakistan.
- Jag var sjuk mer än jag varit på flera år, mycket tror jag för att jag inte hade så mycket fritid och var stressad jämt. och pga stressen blev sömnen sämre plus arbetsmiljön som jag mådde dåligt i. Mycket tyngde mig.
+ På grund av den dåliga arbetsmiljön och att jag mötte vidriga härskartyper har jag humbled myself än mer och har lätt för att känna av falskhet i andra människor och vill bara ännu mer vara mitt autentiska jag. Jag har också lättare att stå upp för mig själv. NO FAKE. jag tror att alla människor kan lära en någonting, kanske speciellt de hemska en stöter på.
- All oro i världen, den går inte att bortse. världen led. Trots all negativ nyhetsrapportering var året det bästa för mänskligheten nånsin . det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka, det finns såså mycket att göra, att försöka agera som kraft emot det negativa som tagit fäste i vårt samhälle.
- Min oerhörda trötthet och sömnproblem.
Några favvobilder från året som gått:
favvoselfien
Tyckte istället att det kunde passa med en liten summering över mitt 2015.
Trots att det har varit mitt mest stressade år hittills med mindre fritid än tidigare har det varit mitt mest spännande och glädjefyllda år. Det är roligt hur det kan vara både och, för riktig skit har hänt. Att jag samtidigt kan se det som ett awesome år, det positiva väger över det negativa.
här kommer lite plus å minus:
+ I april träffades jag och Aziz, på jobbet. hela den restan har varit otrolig, bästa grejen på året!
+ Hade riktigt underbara kollegor på restaurangen där jag jobbade. otippat att en skulle dela så mycket skratt med medelålders män från Pakistan.
- Jag var sjuk mer än jag varit på flera år, mycket tror jag för att jag inte hade så mycket fritid och var stressad jämt. och pga stressen blev sömnen sämre plus arbetsmiljön som jag mådde dåligt i. Mycket tyngde mig.
+ På grund av den dåliga arbetsmiljön och att jag mötte vidriga härskartyper har jag humbled myself än mer och har lätt för att känna av falskhet i andra människor och vill bara ännu mer vara mitt autentiska jag. Jag har också lättare att stå upp för mig själv. NO FAKE. jag tror att alla människor kan lära en någonting, kanske speciellt de hemska en stöter på.
- All oro i världen, den går inte att bortse. världen led. Trots all negativ nyhetsrapportering var året det bästa för mänskligheten nånsin . det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka, det finns såså mycket att göra, att försöka agera som kraft emot det negativa som tagit fäste i vårt samhälle.
- Min oerhörda trötthet och sömnproblem.
Saker jag gjorde för första gången:
Var på på bröllop
Besökte IKEA
Var på Liseberg och såg Silvana Imam & Beatrice Eli
tatuerade mig i färg
låg med en omskuren penis hhhhhhhhhhhahahaha
Var på Ullevi
fyllde 25
Var på på bröllop
Besökte IKEA
Var på Liseberg och såg Silvana Imam & Beatrice Eli
tatuerade mig i färg
låg med en omskuren penis hhhhhhhhhhhahahaha
Var på Ullevi
fyllde 25
År 2016 ska jag jobba mer på att vara närvarande i stunden, ta långa promenader, ha utvecklande diskussioner. bara utveckla moiself, jobba på sömnen och hitta det där lugnet. i mars ska jag åka till London med syrran, utomlands första gången i mitt liv, och det kommer bli skitspännande!
en ny jobbmöjlighet har också kommit upp, så lär inte behöva gå runt fattig.
2016 is mine for the taking.
en ny jobbmöjlighet har också kommit upp, så lär inte behöva gå runt fattig.
2016 is mine for the taking.
Några favvobilder från året som gått:
favvoselfien
Att vara i ett förhållande.
Alla befinner vi oss i olika relationer till andra människor men hur förhåller en sig till en sådan i tvåsamhet? Att jag är i ett förhållande är märkligt. Jag är nog den sista personen en skulle se i ett förhållande, den eviga singeln trodde jag var mitt öde. Jag som länge varit emot tvåsamhet å inte haft en partner på fem år (även om jag tycker dem tonårsromanserna var rätt löjliga och helst vill avskriva mig dem).
Det har väl att göra med att jag vill vara fri och att jag inte kan göra någonting som är "på låtsas", jag måste ALLTID vara sann emot mig själv, annars mår jag dåligt. Sedan är det inte så lätt att träffa eller hitta någon, men när det känns rätt så är det lätt. Jag är heller inget fan av det här samhällets ideal kring romantik och tvåsamhet, och att singel är lika med ensam. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att kärlek är ett plural där jag förklarade lite mer hur jag tänkt.
Samhället är uppbyggt på en tvåkönsnorm, heteromonogami och det yttersta målet är att det ska utmynna i äktenskap å sedan att yngla av sig, det vi alla SKA sträva efter och är misslyckade om vi inte uppnår. Eller!? Det är hårda normer, men det är på väg att förändras. Alternativa levnadsformer ökar, att t.ex. vara barnfri och skrota äktenskapet. Och det hurrar jag för! Det är så bräckligt, det där. En kan dra en parallell till kön här, i och med att synen på kön också håller på att förändras.
Det binära tvåkönssystemet som råder är en bluff, det finns fler kön än två, och definitivt fler sätt att leva sitt liv på än tvåsamhet, äktenskap, kärnfamilj etc. Spräck den förgivettagna bilden & uppluckra det strikta!
Det har väl att göra med att jag vill vara fri och att jag inte kan göra någonting som är "på låtsas", jag måste ALLTID vara sann emot mig själv, annars mår jag dåligt. Sedan är det inte så lätt att träffa eller hitta någon, men när det känns rätt så är det lätt. Jag är heller inget fan av det här samhällets ideal kring romantik och tvåsamhet, och att singel är lika med ensam. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att kärlek är ett plural där jag förklarade lite mer hur jag tänkt.
Samhället är uppbyggt på en tvåkönsnorm, heteromonogami och det yttersta målet är att det ska utmynna i äktenskap å sedan att yngla av sig, det vi alla SKA sträva efter och är misslyckade om vi inte uppnår. Eller!? Det är hårda normer, men det är på väg att förändras. Alternativa levnadsformer ökar, att t.ex. vara barnfri och skrota äktenskapet. Och det hurrar jag för! Det är så bräckligt, det där. En kan dra en parallell till kön här, i och med att synen på kön också håller på att förändras.
Det binära tvåkönssystemet som råder är en bluff, det finns fler kön än två, och definitivt fler sätt att leva sitt liv på än tvåsamhet, äktenskap, kärnfamilj etc. Spräck den förgivettagna bilden & uppluckra det strikta!
Jag tycker vi accepterar många saker för lättvindigt utan att ifrågasätta, medan vi kanske mår dåligt av trycket på oss och den traditionella bilden, därför känns det som en tröst att vi inte behöver följa den. Notera att jag inte menar något illa emot de som faktiskt vill gifta sig och skaffa barn, ni är inte sämre (eller bättre) än andra.
Under åren har jag fått en tydligare uppfattning av vem jag är och vad jag vill.
När en släpper alla föreställningar och bara är sig själv och gör det som passar en själv och sin partner och ni är sjukt kompatibla så är det inte så svårt. Skrota mallen och kör som NI vill. Det har jag och Aziz gjort, skapat vårt egna som är alldeles unikt och det är fett jävla soft I tell ya.
Jag träffade en person som var annorlunda ifrån alla människor jag träffat i hela mitt liv. Jag kämpade i början, eftersom jag har svårt för när människor tycker om mig. I'm hard to love. Någonstans så känner jag inte mig värdig av kärlek, jag måste liksom trycka bort den så fort den kommer nära, som en försvarsmekanism. Sorgligt men sant, och jag är inte ensam om det.
Har en växt upp under otrygga förhållanden och inte känt sig sedd eller sett en fungerande relation vuxna emellan är det själv svårt att fungera i relationer och speciellt då kärleksrelationer. En tar efter det en redan vet och är van vid och tror att det är så det ska gå till, repeterar mönster fastän det inte är hälsosamt.
Jag har lärt mig så mycket å lär mig fortfarande, och jag känner att jag har blivit en bättre person.
det själen ville kunde inte jag förneka.
Under åren har jag fått en tydligare uppfattning av vem jag är och vad jag vill.
När en släpper alla föreställningar och bara är sig själv och gör det som passar en själv och sin partner och ni är sjukt kompatibla så är det inte så svårt. Skrota mallen och kör som NI vill. Det har jag och Aziz gjort, skapat vårt egna som är alldeles unikt och det är fett jävla soft I tell ya.
Jag träffade en person som var annorlunda ifrån alla människor jag träffat i hela mitt liv. Jag kämpade i början, eftersom jag har svårt för när människor tycker om mig. I'm hard to love. Någonstans så känner jag inte mig värdig av kärlek, jag måste liksom trycka bort den så fort den kommer nära, som en försvarsmekanism. Sorgligt men sant, och jag är inte ensam om det.
Har en växt upp under otrygga förhållanden och inte känt sig sedd eller sett en fungerande relation vuxna emellan är det själv svårt att fungera i relationer och speciellt då kärleksrelationer. En tar efter det en redan vet och är van vid och tror att det är så det ska gå till, repeterar mönster fastän det inte är hälsosamt.
Jag har lärt mig så mycket å lär mig fortfarande, och jag känner att jag har blivit en bättre person.
det själen ville kunde inte jag förneka.
mellankönet.
Bloggaren Hej Sonja skrev ett inlägg om könsförvirring, och jag har nog inte känt igen mig i något så otroligt mycket på länge (läs det!). Och jag trodde att jag var totalt ensam i det. Det känns så skönt att få bekräftat att det inte stämmer. Det var viktigt för mig att läsa.
Det är något jag aldrig allvarligt har berättat för folk, det faktum att jag aldrig helt och fullt har känt mig som en tjej, och inte heller riktigt som en kille. Det känns rätt personlig att skriva det.
Mycket av mitt genus och feminism-intresse är nog omedvetet sprunget ur min egen jakt på min identitet och mitt kön. Vem är jag liksom!? I en värld där vi har ett tvåkönssystem och du måste vara antingen eller och där könen ses som varandras motsats blir du väldigt förvirrad. Men kön ÄR INTE binärt, det är inte statiskt. Vi vet om att det finns feminina män och maskulina kvinnor, och att en kan vara någonstans i mitten.
När jag kallar mig själv för tjej, för jag är ju en tjej kroppsligt iaf, så kan det ibland kännas konstigt. Som att jag emotsäger min innersta känsla. Jag har tidigare kallat mig för mellankön och skämtsamt sagt att jag är en "hermafrodit". En mental hermafrodit, i alla fall! Fast när jag läste genus fick jag veta att hermafrodit var något negativt (det finns väldigt få såna inom kategorin människor) eftersom det ju finns intersex personer. Anyways så blev jag glad när hen-ordet dök upp. Och tyckte att det kunde passa in på mig.
Jag har många gånger känt mig så misslyckad i egenskap av tjej just för att jag inte lever upp till rollen (men hur många har inte det!?) å andra sidan har det för mig känts som att jag behövt "göra mig till" för att passa in. Det har inte kommit naturligt.
Vi måste vakna upp och acceptera att det finns fler kön än två, att vi inte definieras av vad som sitter mellan benen. Utan snarare vad som sitter innanför pannbenet.
Jag känner mig som en tjej fast samtidigt inte, och skriver som jag gör, kallar mig för det jag gör (shitstain barbie) för att jag är trött på reproducerandet av en kvinnlighet som är exkluderande, trång, restriktiv och som mer är ett osynligt fängelse än en frihet. Jag vill vara fri, inte måla in mig själv i ett jävla hörn. Jag har en röst och jag vill använda den. Kanske för att förändra för andra, att visa att det är okej att inte köpa den givna bilden av kvinnlighet, att vi som inte känner att den passar oss så bra, vi får också finnas.Vi får vara oss själva. Och att det handlar mer om hur vi känner oss inombords.
Ja, hursom. Ni förstår min förvirring lite! Sen kan jag tycka att det har känts helt okej att känna såhär, bara att det har känts ganska ensamt och exkluderande. Och det är jobbigt att vara ensam med sina känslor.
Mycket av mitt genus och feminism-intresse är nog omedvetet sprunget ur min egen jakt på min identitet och mitt kön. Vem är jag liksom!? I en värld där vi har ett tvåkönssystem och du måste vara antingen eller och där könen ses som varandras motsats blir du väldigt förvirrad. Men kön ÄR INTE binärt, det är inte statiskt. Vi vet om att det finns feminina män och maskulina kvinnor, och att en kan vara någonstans i mitten.
När jag kallar mig själv för tjej, för jag är ju en tjej kroppsligt iaf, så kan det ibland kännas konstigt. Som att jag emotsäger min innersta känsla. Jag har tidigare kallat mig för mellankön och skämtsamt sagt att jag är en "hermafrodit". En mental hermafrodit, i alla fall! Fast när jag läste genus fick jag veta att hermafrodit var något negativt (det finns väldigt få såna inom kategorin människor) eftersom det ju finns intersex personer. Anyways så blev jag glad när hen-ordet dök upp. Och tyckte att det kunde passa in på mig.
Jag har många gånger känt mig så misslyckad i egenskap av tjej just för att jag inte lever upp till rollen (men hur många har inte det!?) å andra sidan har det för mig känts som att jag behövt "göra mig till" för att passa in. Det har inte kommit naturligt.
Vi måste vakna upp och acceptera att det finns fler kön än två, att vi inte definieras av vad som sitter mellan benen. Utan snarare vad som sitter innanför pannbenet.
Jag känner mig som en tjej fast samtidigt inte, och skriver som jag gör, kallar mig för det jag gör (shitstain barbie) för att jag är trött på reproducerandet av en kvinnlighet som är exkluderande, trång, restriktiv och som mer är ett osynligt fängelse än en frihet. Jag vill vara fri, inte måla in mig själv i ett jävla hörn. Jag har en röst och jag vill använda den. Kanske för att förändra för andra, att visa att det är okej att inte köpa den givna bilden av kvinnlighet, att vi som inte känner att den passar oss så bra, vi får också finnas.Vi får vara oss själva. Och att det handlar mer om hur vi känner oss inombords.
Ja, hursom. Ni förstår min förvirring lite! Sen kan jag tycka att det har känts helt okej att känna såhär, bara att det har känts ganska ensamt och exkluderande. Och det är jobbigt att vara ensam med sina känslor.
Förresten har jag trots allt lite skägg på hakan, kanske är en man ändå!
Det var bara lite tankar jag hade för tillfället (hade egentligen kunnat skriva en hel uppsats om detta).
Fridens liljor!
Det var bara lite tankar jag hade för tillfället (hade egentligen kunnat skriva en hel uppsats om detta).
Fridens liljor!
INTE RASIST MEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Livet är inte svartvitt. Livet är inte antingen eller. Ingenting i livet är antingen eller. Det har så många fler färgskalor än så. Så många fler nyanser. Därför är jag så urbota trött på ajpöjfaopsjfoasjoåfjaåosjOSDAJOÅASJJOAFJADFJODJOÅOJÅADFJADFJOÅADFJOÅADFÅJOADJÅOADFÅJOADFJÅOADFJOADF. SÅ trött är jag. Så trött att jag bara blir efterbliven när jag tänker på det. Min. Hjärna. Blöder.
Jag är trött på människors rasistiska åsikter i allmänhet, på fb i synnerhet. De rasistiska grupperna som frodas och blommmmmmmar likt ogräs. ARGH!JOGFJDGODJGOFDH. Det är så jävla irriterande när folk gillar länkar till texter de inte granskar källorna till, som avpixlat och friatider. Hur människor totalt SAKNAR kritiskt tänk, att man sväljer det mesta med hull och hår - inte skapar en egen åsikt kring någonting. "AH MUSLIMERNA TAR ÖVER SVERIGE, VÄRLDEN, UNIVERSUM. VAD ÄR NÄSTA GREJ - DE TAR ÖVER MARS, KANSKE!? bygger en moské på fucking Mars, då pratar vi. JAG HATAR UTLÄNNINGAR, DE GÖR SÅ OCH SÅ OCH SÅ. DE TAR VÅRA JOBB, SAMTIDIGT SOM DE TAR MASSA PENGAR I BIDRAG. DE FÅR GRATIS KÖRKORT"
Man kan få härdsmälta bara av att människor inte tänker steget längre. "Vilka står bakom materialet jag får ta del av?" Ni skulle bara känna till vilken kolossal IRRITATION som uppstår i min själ när jag ser människor anta vidriga åsikter utan vidare tänk. Det går inte att svälja den - versaler blir mitt uttryckssätt.
Jag är trött på människors rasistiska åsikter i allmänhet, på fb i synnerhet. De rasistiska grupperna som frodas och blommmmmmmar likt ogräs. ARGH!JOGFJDGODJGOFDH. Det är så jävla irriterande när folk gillar länkar till texter de inte granskar källorna till, som avpixlat och friatider. Hur människor totalt SAKNAR kritiskt tänk, att man sväljer det mesta med hull och hår - inte skapar en egen åsikt kring någonting. "AH MUSLIMERNA TAR ÖVER SVERIGE, VÄRLDEN, UNIVERSUM. VAD ÄR NÄSTA GREJ - DE TAR ÖVER MARS, KANSKE!? bygger en moské på fucking Mars, då pratar vi. JAG HATAR UTLÄNNINGAR, DE GÖR SÅ OCH SÅ OCH SÅ. DE TAR VÅRA JOBB, SAMTIDIGT SOM DE TAR MASSA PENGAR I BIDRAG. DE FÅR GRATIS KÖRKORT"
Man kan få härdsmälta bara av att människor inte tänker steget längre. "Vilka står bakom materialet jag får ta del av?" Ni skulle bara känna till vilken kolossal IRRITATION som uppstår i min själ när jag ser människor anta vidriga åsikter utan vidare tänk. Det går inte att svälja den - versaler blir mitt uttryckssätt.
Jaja. själv ska jag inte utge mig för att veta allt här i världen, absolut INTE. Jag vet alldeles för lite, men fortfarande. Jag saknar kanske i kritiskt tänk ibland också, men det vet jag om.
Det finns så oerhört många vinklar här. Men "NEJ till gratis körkort för invandrare" t.ex.
Det buntar ihop till en homogen grupp. vilket det inte är på något sätt. Gratis!? PFFFFFF.
Det buntar ihop till en homogen grupp. vilket det inte är på något sätt. Gratis!? PFFFFFF.
Jag bor i Sverige och lever ett drägligt liv.
AHHHHHHHH.
bababababababab. jag är trött så ni får bortse från min extrema mentala efterblivenhet. Kanske inte alls är efterbliven utan bara efterblivet het! Den ni.
Några visdomsord av Ill Bill: "Trust nobody, question everything, the only thing certain is death eventually".
JA JAG ÄR MORBID. + intoxikerad + så jävla trött så förlåt mig om jag låter helt cp nu. frågor på cp:heten kan ni ställa, så jag kanske kommer med ett sobert svar hahaha.
JA JAG ÄR MORBID. + intoxikerad + så jävla trött så förlåt mig om jag låter helt cp nu. frågor på cp:heten kan ni ställa, så jag kanske kommer med ett sobert svar hahaha.
THE QUING OF FUCKEDUPNESS. MASTER.
Jag ser bebisar överallt. Vill seriöst ha min egen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
en liten spädis att krama om, gosa meeeeeed
jag tror jag har mycket kärlek att ge, jag vet bara inte hur man gör. hur gör man??
jag är en väldigt känslokall människa, något jag verkligen hatar med mig själv
klassisk kill-egenskap. jag är ganska grabbig av mig, hahaha. och det har jag funderat på varför, varför det är så. har tänkt att det kan ha att göra med att jag har så många bröder. men min syster är ju inte alls grabbig av sig. tror det är så att hon å andra sidan haft mycket mer tjejkompisar än vad jag har haft.
jag skulle typ aldrig säga att jag älskar någon, tanken på det får mig typ att spy. är det normalt!??!! hahaha. den ger mig panikångest. och även om någon skulle säga det till mig - asfyxiation följt av död. bara tanken gör mig alldeles kallsvettig! JA HEJ JAG ÄR THE QUING OF FUCKEDUPNESS IF YOU HAVEN'T ALREADY NOTICED.
en liten spädis att krama om, gosa meeeeeed
jag tror jag har mycket kärlek att ge, jag vet bara inte hur man gör. hur gör man??
jag är en väldigt känslokall människa, något jag verkligen hatar med mig själv
klassisk kill-egenskap. jag är ganska grabbig av mig, hahaha. och det har jag funderat på varför, varför det är så. har tänkt att det kan ha att göra med att jag har så många bröder. men min syster är ju inte alls grabbig av sig. tror det är så att hon å andra sidan haft mycket mer tjejkompisar än vad jag har haft.
jag skulle typ aldrig säga att jag älskar någon, tanken på det får mig typ att spy. är det normalt!??!! hahaha. den ger mig panikångest. och även om någon skulle säga det till mig - asfyxiation följt av död. bara tanken gör mig alldeles kallsvettig! JA HEJ JAG ÄR THE QUING OF FUCKEDUPNESS IF YOU HAVEN'T ALREADY NOTICED.
jag tror det har att göra med att om man säger något sånt så räknar man med mig som människa, och det ska man inte göra. jag sviker bara, och gör besviken. jag klarar inte av krav.
jag vill inte bry mig så mycket om andra människor - mest ett skydd för mig själv för jag klarar inte av relationer överlag. jag vill inte bry mig, för det förgör mig.
klarar inte av känslor. men när alla är glada är jag på tåget.
ha inga krav eller höga förhoppningar på mig för jag kommer bara att svika er liksom-
när jag läser vad jag skrivit hatar jag bara mig´själv ännu mer. hhahaha.
AHHHHHH GUD HUR BLEV JAG SÅHÄR DYSFUNKTIONELL
jag är ett känslomässigt handikapp. psykiskt rullstolsbunden!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! EN MENTAL KRYMPLING
känslostördhet. jag tror ibland att jag är fullständigt inkapabel till att älska. det skrämmer mig så jävla mycket. att jag är kall, en kall sol. jag vill ju så mycket, vill vara normal, som alla andra, kunna uttrycka det jag känner för dem jag tycker om. men det går bara inte. jag har en inre känslostumhet. jag bär på tusentals känslor i kroppen men jag kan inte uttala dem. därför är att skriva en bra terapi för mig. men ändå.
just den grejen får mig att tvivla lite på min existens här på jorden, vad tillför jag här?? ingenting. I'm just an emotional cripple.
det är ju min verklighet, att man inte ska visa känslor, det jag växt upp med. att det är fel och fult. att det är svagt. dumt att tro att det plötsligt inte skulle vara så. jag har aldrig blivit älskad för den jag är, att bara vara mig själv har inte räckt. jag måste uppträda på ett visst sätt för att få folks gillanden. ja. däri kanske ligger det sjukaste. att någon verkligen skulle kunna älska mig för den jag är. det är otänkbart.
nu är vi tillbaka där i barnstadiet igen. always thiiiisssssss.
jaha,.nehe.jaha.nehe. det här kändes ju normalt! ack denna kärlekslösa existens. jag vet verkligen verkligen ingenting om kärlek. alls.
förlåt mig då & adjö. Nu har jag gjort det igen, sagt alldeles för mycket. Och RIDÅ.
Ett fall i en folder i en journal.
Jag är så unik. Vacker. Evigt oförstådd. Jag är motbjudnande, osocial, hjärnskadad, schizofren, personlighetsklyven, oälskad, odiagnosticerad. ett fall i en folder i en journal. Psykologer, terapueter (anhöriga) obducenter - HEJ! nog kan jag göra allt. Ingenting är omöjligt. Jag gör inget .
Jag försöker inte i överhuvud taget. Långsamt låter jag det jag har i mig fräta bort det humana i mig. Det som kanske skulle kunna göra mig till en accepterad person, Det förtvinar av orsaker som finns på ett bortglömt onåbart plan. Dolt. Här är någonting som försöker ropa efter hjälp fortfarande finns så skriver jag.
Vem är du som läser det här? Det enklaste jag har att säga dig är gratulationer till din plats på jorden. Jag har ingen. Å, som jag önskar att jag låg på ett långt skötbord bland flickor och pojkar. Och hade en ny möjlighet.
Sidenote: inte mina ord. En låttext.
Jag försöker inte i överhuvud taget. Långsamt låter jag det jag har i mig fräta bort det humana i mig. Det som kanske skulle kunna göra mig till en accepterad person, Det förtvinar av orsaker som finns på ett bortglömt onåbart plan. Dolt. Här är någonting som försöker ropa efter hjälp fortfarande finns så skriver jag.
Vem är du som läser det här? Det enklaste jag har att säga dig är gratulationer till din plats på jorden. Jag har ingen. Å, som jag önskar att jag låg på ett långt skötbord bland flickor och pojkar. Och hade en ny möjlighet.
Sidenote: inte mina ord. En låttext.
Straw dog
I'm just a bitch
with a death wish
I'm dying to live
living to die
half asleep
dead beat
with a death wish
I'm dying to live
living to die
half asleep
dead beat
tron att ingenting någonsin kommer att bli bra och förändra sig är ibland större än tron att det kommer att bli det. Det är så svårt att vara vuxen, fatta vuxna beslut, när man hatar ansvar. Att ta ansvar för sitt eget liv, för det är vad jag måste göra. Att förstå att man själv har makten att förändra, att den bara finns hos en själv. När man har spelat rollen av förälder åt sin egen förälder hela sitt liv är man inte direkt sugen på att spela förälder åt sig själv. Det är svårt att verkligen förstå att det starka ligger i det svaga och i det svaga ligger det starka.
Jag vill ju inte ha någons jävla hjälp. Det är svårt för mig att ta emot hjälp, jag tycker inte att jag är värd den.
Jag tycker att jag är helt utan värde. Jag är inte värd någonting.
Hemska känslor.
Jag känner mig som en herrelös hund. Blind för allt jag egentligen behöver, för vad behöver man egentligen.
Jag måste inse min egen kraft att förändra min situation. Ingenting blir bra medan vi sitter och väntar, bara vi själva har makten att förändra våra egna jävla liv och jag säger det hela jävla tiden och jag är så jävla trött på mig själv och mina egna jävla ord och "visheter" om allting. Självförnekelse har funkat såhär långt i livet, när slutar den att vara giltig!? Jag tror jag börjar inse att det är totalfel strategi. Så vi kan säga att jag har kommit en bit på vägen. Verkligheten är ett öppet jävla sår. Dimridå.
Jag vill ju inte ha någons jävla hjälp. Det är svårt för mig att ta emot hjälp, jag tycker inte att jag är värd den.
Jag tycker att jag är helt utan värde. Jag är inte värd någonting.
Hemska känslor.
Jag känner mig som en herrelös hund. Blind för allt jag egentligen behöver, för vad behöver man egentligen.
Jag måste inse min egen kraft att förändra min situation. Ingenting blir bra medan vi sitter och väntar, bara vi själva har makten att förändra våra egna jävla liv och jag säger det hela jävla tiden och jag är så jävla trött på mig själv och mina egna jävla ord och "visheter" om allting. Självförnekelse har funkat såhär långt i livet, när slutar den att vara giltig!? Jag tror jag börjar inse att det är totalfel strategi. Så vi kan säga att jag har kommit en bit på vägen. Verkligheten är ett öppet jävla sår. Dimridå.
Det finns inget utrymme för misstag.
En sak slog mig nyss. Jag öppnade en förpackning havregrynsgröt, och råkade ha sönder den lite.
Då insisterade min pappa på att han skulle ta över och öppna den, på "RÄTT" sätt.
Och så tänkte jag, såhär har det sett ut hela mitt liv.
Jag kom att tänka på hur besatt jag är av att aldrig göra misstag, och hur hårt misstag slår undan fötterna på mig. Varje gång jag har tappat något i golvet, gjort något fel, då har min pappa blivit väldigt arg och kallat mig för oduglig, dum, etc. Jag kan alltså inte göra någonting. Eller visst kan jag göra saker, men allt jag gör blir alltid mer eller mindre fel. "Du kan inte", de orden har jag internaliserat som satan, de har blivit en stor del av min person. Det har liksom inte funnits utrymme i mitt liv för att göra misstag, och när jag väl begått ett misstag och hans dom fallit har jag förstörts. Ett litet misstag idag och jag får panik, hela världen rasar samman.
Jag gör hellre inget, för då kan jag inte göra någonting fel heller.
Förpackningen är bara symbolisk för allting annat.
Men det var bra av mig, jag gav honom inte förpackningen, vägrar låta mig själv vara dum.
Jag kan SJÄLV. Hur ska det vara möjligt för mig att göra något på egen hand NÅGONSIN, när jag aldrig fått prova?
Jag kommer ha sönder en förpackning, men låter du mig aldrig försöka öppna den själv så kommer jag aldrig att kunna. Det viktiga är att jag får göra det på mitt sätt.
Då insisterade min pappa på att han skulle ta över och öppna den, på "RÄTT" sätt.
Och så tänkte jag, såhär har det sett ut hela mitt liv.
Jag kom att tänka på hur besatt jag är av att aldrig göra misstag, och hur hårt misstag slår undan fötterna på mig. Varje gång jag har tappat något i golvet, gjort något fel, då har min pappa blivit väldigt arg och kallat mig för oduglig, dum, etc. Jag kan alltså inte göra någonting. Eller visst kan jag göra saker, men allt jag gör blir alltid mer eller mindre fel. "Du kan inte", de orden har jag internaliserat som satan, de har blivit en stor del av min person. Det har liksom inte funnits utrymme i mitt liv för att göra misstag, och när jag väl begått ett misstag och hans dom fallit har jag förstörts. Ett litet misstag idag och jag får panik, hela världen rasar samman.
Jag gör hellre inget, för då kan jag inte göra någonting fel heller.
Förpackningen är bara symbolisk för allting annat.
Men det var bra av mig, jag gav honom inte förpackningen, vägrar låta mig själv vara dum.
Jag kan SJÄLV. Hur ska det vara möjligt för mig att göra något på egen hand NÅGONSIN, när jag aldrig fått prova?
Jag kommer ha sönder en förpackning, men låter du mig aldrig försöka öppna den själv så kommer jag aldrig att kunna. Det viktiga är att jag får göra det på mitt sätt.
Det är viktigt att låta sina barn klara av saker själv, ha tålamod med dem och se så att de lär sig, DET tror jag.
Inte komma där och skrika och förbanna dem varje gång de gör fel. Till slut vågar de inte göra någonting alls, för de blir rädda för att allt de ska göra är fel.
Jag kommer ha sönder en förpackning, tappa en macka på golvet, jag kommer att göra små misstag. Är det sjukt att jag fortfarande tänker "HERREUGD DET HÄR FÅR PAPPA INTE SE FÖR HAN KOMMER BLI FÖRBANNAD". *STÄDAR UNDAN FORT SOM FAN*. Vi kommer göra STORA misstag, större än dessa fjuttiga nonsenssaker. Men vi lär oss. Finns det inget utrymme för misstag så finns det inget utrymme för liv.
Vem fan bestämmer vilket sätt som är det "rätta"!? Det är subjektivt. Det som är rätt för dig är inte automatiskt rätt för mig. Bestäm inte åt mig, liksom. Jag har min egen åsikt.
Blir så trött och förbannad och ledsen. Man måste få trampa på sina egna jävla minor. Punkt.
Inte komma där och skrika och förbanna dem varje gång de gör fel. Till slut vågar de inte göra någonting alls, för de blir rädda för att allt de ska göra är fel.
Jag kommer ha sönder en förpackning, tappa en macka på golvet, jag kommer att göra små misstag. Är det sjukt att jag fortfarande tänker "HERREUGD DET HÄR FÅR PAPPA INTE SE FÖR HAN KOMMER BLI FÖRBANNAD". *STÄDAR UNDAN FORT SOM FAN*. Vi kommer göra STORA misstag, större än dessa fjuttiga nonsenssaker. Men vi lär oss. Finns det inget utrymme för misstag så finns det inget utrymme för liv.
Vem fan bestämmer vilket sätt som är det "rätta"!? Det är subjektivt. Det som är rätt för dig är inte automatiskt rätt för mig. Bestäm inte åt mig, liksom. Jag har min egen åsikt.
Blir så trött och förbannad och ledsen. Man måste få trampa på sina egna jävla minor. Punkt.
Självkännedom
Jag läser den här lilla boken. Den lär mig så mycket om mig själv och varför jag är som jag är.
Det har alltid intresserat mig, jag har alltid velat förstå mig själv, och i samma led också kunna förstå andra.
Det hela börjar med en själv. Det gör faktiskt ont att läsa, känsligt ämne. Har man jobbat hela livet med att förneka och blivit så bra på det så är det svårt att börja se saker för vad de egentligen är. Stings like a motherfucker. Men, jag har väl kommit fram till att jag behöver göra det om jag någonsin ska må bra. Det vidrigaste jag vet är när någon typ ser igenom en, som den här boken till stor del gör, och jag utsätter mig själv för det. Hahaha. Makes so much sense!?
Tänker på något Eddie Murphy sa i sin Standup Show RAW, att alla har vi ett skelett i vår garderob, men att vissa av oss har en hel jävla kyrkogård. Jag säger inte att jag har det ena eller det andra, men mannen hade en fucking poäng. Nu säger han dock KVINNOR, men det går troligen att applicera på hela mänskligheten. Inte för att jag är särskilt blyg *BLINK*.
Sovtajm, ladies and gents! Glo så gärna på klippet, för det är freaking hilarious.
thoughts in the night
Ibland längtar jag bara efter någon som förstår mig. Till något okonstlat och okomplicerat.
Som att det vore det mest självklara i världen. Men det är en lång väg dit.
Jag vet inte heller hur det går ihop, med tanke på att jag knappt förstår mig själv bra nog, haha.
Jag antar att de flesta längtar efter något sånt. Men det är inte särskilt lätt om man är så känslomässigt störd som jag är. Tvi vale!
Som att det vore det mest självklara i världen. Men det är en lång väg dit.
Jag vet inte heller hur det går ihop, med tanke på att jag knappt förstår mig själv bra nog, haha.
Jag antar att de flesta längtar efter något sånt. Men det är inte särskilt lätt om man är så känslomässigt störd som jag är. Tvi vale!
Alltid jag att vara så kär i kärleken. Om någon tittar på mig så kan jag bli kär, ger någon mig uppmärksamhet så kan jag bli kär. Jag blir kär i musiker, skådespelare, karaktärer i film/serier/böcker. Människor på gatan.
Vem som helst. Jag brinner men slocknar lika fort. Blir inte alls kär. Blir kär, blir okär. Var aldrig kär alls.
Ni ser.
Nån som känner igen sig? Nåväl, nu är det där ju inte kärlek. För jag har ingen aning om hur det egentligen känns. Har crushes everywhere, säger en människa något smart händer det att jag vill knulla deras hjärna.
Vem som helst. Jag brinner men slocknar lika fort. Blir inte alls kär. Blir kär, blir okär. Var aldrig kär alls.
Ni ser.
Nån som känner igen sig? Nåväl, nu är det där ju inte kärlek. För jag har ingen aning om hur det egentligen känns. Har crushes everywhere, säger en människa något smart händer det att jag vill knulla deras hjärna.
Mitt enda hopp är att jobba emot det, för det känns fucked up att det ska vara så. Tar ner mig själv på jorden.
Checkar efter mina signaler och skriker NEEEEEEEEEEJ. Har inte ett öga för killar längre, gillar dom knappt. Får inte falla i samma fällor som förr, då måste ni ge mig en box! För ibland kan jag känna mig rätt desperat. Men jag är ju inte ens intresserad av någon. Har lärt mig att ta mina egna signaler bättre, jobbar på det.
Jag vill vara en stark människa, inte upprepa samma gamla misstag. För mycket av det jag gör är saker jag ångrar sen, känns bra för stunden men efteråt ligger jag där i min pöl av själväckel och önskar det ogjort.
Checkar efter mina signaler och skriker NEEEEEEEEEEJ. Har inte ett öga för killar längre, gillar dom knappt. Får inte falla i samma fällor som förr, då måste ni ge mig en box! För ibland kan jag känna mig rätt desperat. Men jag är ju inte ens intresserad av någon. Har lärt mig att ta mina egna signaler bättre, jobbar på det.
Jag vill vara en stark människa, inte upprepa samma gamla misstag. För mycket av det jag gör är saker jag ångrar sen, känns bra för stunden men efteråt ligger jag där i min pöl av själväckel och önskar det ogjort.
Det var inte tänkt att jag skulle skriva såhär mycket, men det flöt bara på.
Har fått en känsla av att jag inte vill skriva om så mycket privata grejer här på min blogg, för jag vill inte att alla ska kunna läsa det. På min förra blogg skrev jag väldigt personliga saker som jag ALDRIG NÅGONSIN skulle skriva idag. Därför försöker jag inte göra det idag, alla behöver ju inte veta allt om mig liksom.
Måste värna lite om privatlivet som en äkta blogstar osv, ni vet.
Har fått en känsla av att jag inte vill skriva om så mycket privata grejer här på min blogg, för jag vill inte att alla ska kunna läsa det. På min förra blogg skrev jag väldigt personliga saker som jag ALDRIG NÅGONSIN skulle skriva idag. Därför försöker jag inte göra det idag, alla behöver ju inte veta allt om mig liksom.
Måste värna lite om privatlivet som en äkta blogstar osv, ni vet.
Jag brukade vara en såndär som hoppade från förhållande till förhållande, kände mig tom. Men det ska aldrig hända igen. Hur jävla tom jag än känner mig.
Speciellt när jag känner att jag spelade en roll mer än vad jag var mig själv. Försökte passa in i den snäva tvåsamheten, that's not for me. Försökte vara någon annan än mig själv.
Och det tänker jag aldrig mer tillåta att jag utsätter mig själv för igen.
Speciellt när jag känner att jag spelade en roll mer än vad jag var mig själv. Försökte passa in i den snäva tvåsamheten, that's not for me. Försökte vara någon annan än mig själv.
Och det tänker jag aldrig mer tillåta att jag utsätter mig själv för igen.
Punkt och god natt.
Single doesn't mean alone.
Hello frändz! Tired millie is tired.
Det faktum att jag varit singel i över ett år har snuddat vid mina tankar den senaste tiden.
Även om den sista episoden inte var vidare lång, men ändock påfrestande. Visst kan man ångra och sånt där, men jag ångrar ironiskt nog inte så mycket i mitt liv som jag kanske borde. Det har varit värdefulla lektioner i självinsikt istället. Man kan ju välja hur man vill se på saker, jag väljer att se på dem positivt. För det mesta!
Hur som så är det här rätt fantastiskt för mig som ändå varit en jobbig "kärlekskrank" jävel förut. Men så är det inte längre. Jag är så stolt över mig själv, och jag har kommit fram till att jag verkligen inte är förhållandetypen.
Jag vill att livet ska vara kul och äventyr, inte bindande. Den här föreställningen om att man måste vara två för att vara hel köper jag verkligen inte. That's just bullshit. Jag var ju helt blåst förut, trodde att bara man hittade någon att hålla kär så skulle allting i livet bli frid och fröjd. Så är det naturligtvis inte. Hahaha. Vi människor är extremt naiva ibland. Single doesn't mean alone.
Även om den sista episoden inte var vidare lång, men ändock påfrestande. Visst kan man ångra och sånt där, men jag ångrar ironiskt nog inte så mycket i mitt liv som jag kanske borde. Det har varit värdefulla lektioner i självinsikt istället. Man kan ju välja hur man vill se på saker, jag väljer att se på dem positivt. För det mesta!
Hur som så är det här rätt fantastiskt för mig som ändå varit en jobbig "kärlekskrank" jävel förut. Men så är det inte längre. Jag är så stolt över mig själv, och jag har kommit fram till att jag verkligen inte är förhållandetypen.
Jag vill att livet ska vara kul och äventyr, inte bindande. Den här föreställningen om att man måste vara två för att vara hel köper jag verkligen inte. That's just bullshit. Jag var ju helt blåst förut, trodde att bara man hittade någon att hålla kär så skulle allting i livet bli frid och fröjd. Så är det naturligtvis inte. Hahaha. Vi människor är extremt naiva ibland. Single doesn't mean alone.
Förhållandet till sig själv är det man borde värna mest om, because you're the one who's gonna be stuck with yourself for the rest of your life. No one else. "Being single is getting over the illusion that there is somebody out there to complete you and taking charge of your own life." - Omkar Phatak
I love life. Don't get in my way, fools.
min mamma och jag
Min mamma och jag 1990.
Så många gånger som jag känt att jag behövde det där moderliga rådet. Dom där, moderliga råden. Men jag fick aldrig några råd och mina fickor förblev tomma. Jag hade aldrig någon att fråga, kände mig utanför när folk pratade om sina egna mammor. Min mamma hit, min mamma dit. "Jag skulle aldrig klara mig utan min mamma". Ville bara att de skulle hålla käften. Alla andra som hade mammor kunde bara dra åt helvete, tänkte jag. Alla utgick ifrån att man hade en mamma, men det hade inte jag. Kassörskan i affären erbjöd mig en extra provsmakspåse med halstabletter och sa "ta med en hem till mamma också". Jag trodde inte man kunde skicka halstabletter upp till himlen men jag kanske hade fel.
Ofta tyckte jag att livet var hemskt orättvist.
Ja, det gör jag fortfarande ibland men jag försöker vara en vuxen människa nu.
Råkade hitta den här bilden idag när jag städade, och jag ville bara lägga upp den.
Hon fattas. Usch, jag hatar att skriva sånt här.
jag har aldrig lärt mig hur
Åh, jag har så mycket tankar. Så mycket att säga. Så mycket som snurrar i mitt huvud.
Tänk om jag orkade skriva ner allt, haha. Nej, I would never.
Men en bråkdel orkar jag skriva ner, både i min riktiga "dagbok" och här.
Skriva har alltid varit min grej, i motsats till att tala, för jag har alltid känt att ingen bryr sig om vad jag har att säga. Speciellt hemma.. där ingen lyssnat. Ingen undrat. Pappa har alltid sagt åt oss barn att vara tysta.
Inget prat vid matbordet och så vidare. Hemskt, tycker jag. Att prata med varandra är viktigt. Och jag är en riktig pratkvarn när tillfälle ges, inte hemma då.. (hahaha). Och inte runt min familj. Antar att jag blivit rätt tyst av mig på grund av det där. Har inte känt att någon bryr sig om vad jag har att säga, så jag har aldrig riktigt sagt det. Vad har jag att säga egentligen? Ingenting av värde. Jag tvivlar fortfarande på att jag har något bra att säga. Men istället för att prata om dem har jag försökt skriva ner mina känslor... antar att det är något åtminstone.
Det optimala är att någon med nöje bara lyssnar på mitt meningslösa dravel och är intresserad.
Och vice versa.. verkligen lyssna. Se och bekräfta. Att någon förstår.
För att det inte bara är meningslöst dravel, utan för att det betyder något.
Det är svårt av mig att dela med mig när jag är så van vid att inte göra det.
Saker som jag skriver på bloggen kanske jag aldrig skulle säga i verkligheten, för jag är van att vid skriva. Inte att säga det. There are just some things I would never say. Även om jag skulle vilja.
Alla människor vill bli hörda och sedda. Det är livsviktigt.
Ibland kanske jag inte hör eller ser dem heller, går förbi för snabbt.
Men jag har aldrig riktigt lärt mig hur.. man gör.
Tänk om jag orkade skriva ner allt, haha. Nej, I would never.
Men en bråkdel orkar jag skriva ner, både i min riktiga "dagbok" och här.
Skriva har alltid varit min grej, i motsats till att tala, för jag har alltid känt att ingen bryr sig om vad jag har att säga. Speciellt hemma.. där ingen lyssnat. Ingen undrat. Pappa har alltid sagt åt oss barn att vara tysta.
Inget prat vid matbordet och så vidare. Hemskt, tycker jag. Att prata med varandra är viktigt. Och jag är en riktig pratkvarn när tillfälle ges, inte hemma då.. (hahaha). Och inte runt min familj. Antar att jag blivit rätt tyst av mig på grund av det där. Har inte känt att någon bryr sig om vad jag har att säga, så jag har aldrig riktigt sagt det. Vad har jag att säga egentligen? Ingenting av värde. Jag tvivlar fortfarande på att jag har något bra att säga. Men istället för att prata om dem har jag försökt skriva ner mina känslor... antar att det är något åtminstone.
Det optimala är att någon med nöje bara lyssnar på mitt meningslösa dravel och är intresserad.
Och vice versa.. verkligen lyssna. Se och bekräfta. Att någon förstår.
För att det inte bara är meningslöst dravel, utan för att det betyder något.
Det är svårt av mig att dela med mig när jag är så van vid att inte göra det.
Saker som jag skriver på bloggen kanske jag aldrig skulle säga i verkligheten, för jag är van att vid skriva. Inte att säga det. There are just some things I would never say. Även om jag skulle vilja.
Alla människor vill bli hörda och sedda. Det är livsviktigt.
Ibland kanske jag inte hör eller ser dem heller, går förbi för snabbt.
Men jag har aldrig riktigt lärt mig hur.. man gör.
let the sunshine in? haahhh
När infaller den bästa tiden i ens liv? Ni vet den de pratar om. När allt är så fint och bra.
Det här är verkligen inte den bästa perioden i mitt liv, just för att allting är så ovisst och luddigt och dåligt.
Men det kan jag ju inte säga nu, när jag inte levt länge nog för att uttrycka min åsikt. Men om det här ärligt talat ska vara den bästa tiden i mitt liv så dör jag.
När ska det ordna upp sig? Jag undrar. När ska molnen försvinna från min evighetsgrå himmel och äntligen släppa in solstrålarna. När kommer alla dem där minnena som gör livet värt att leva? De som man kommer ihåg en hel livstid. Jag vet inte. They may never come. It may never come.
I'll tell you this, life - it's a gift and a fucking curse.
Jag önskar att jag var dum i huvudet, för allt detta tänkande skär djupt i min själ.
Det här är verkligen inte den bästa perioden i mitt liv, just för att allting är så ovisst och luddigt och dåligt.
Men det kan jag ju inte säga nu, när jag inte levt länge nog för att uttrycka min åsikt. Men om det här ärligt talat ska vara den bästa tiden i mitt liv så dör jag.
När ska det ordna upp sig? Jag undrar. När ska molnen försvinna från min evighetsgrå himmel och äntligen släppa in solstrålarna. När kommer alla dem där minnena som gör livet värt att leva? De som man kommer ihåg en hel livstid. Jag vet inte. They may never come. It may never come.
I'll tell you this, life - it's a gift and a fucking curse.
Jag önskar att jag var dum i huvudet, för allt detta tänkande skär djupt i min själ.
Jag vill bara trycka på spola-knappen och bli 30 genast, förhoppningsvis har mycket klarat upp sig då. Jag vill bara finna min plats. Jag vill bara sluta vara såhär. Men det går ju inte.
I'm fucked up in every possible way... om ni bara visste.
I'm fucked up in every possible way... om ni bara visste.
Silly Milly, jag vet att saker inte bara klarar upp sig själv såklart. Man måste jobba för det.
enough with this shit, jag måste sova!
enough with this shit, jag måste sova!
For never was a story of more woe/ Than this of Juliet and her Romeo
Jag tvivlar ofta på kärleken. På att människor verkligen är kära i varandra.
Visst kan de älska varandra, men är de verkligen kära?
Vissa par kan man se eller känna att det är äkta emellan, jag menar inget illa emot någon nu.
Jag säger inte att just er kärlek är hittepå.
Men det är bara en känsla jag har, att det ofta inte är på riktigt.
Att man bara låtsas, kanske för att ha någon där, för att man inte vill vara ensam. Eller för någon annan anledning, till exempel yta. Det finns en massa olika anledningar till varför folk blir ihop.
Jag tycker att det är trist att människor hela tiden hoppar från förhållande till förhållande bara för att ha någon där, ha någon som gör dem hela. Men ändå fortsätter de att känna sig lika tomma som dem alltid har känt sig.
Jag har väl också varit lite så förut. Men jag har kommit över det, kämpar med mina egna demoner.
Jag tror inte att kärlek happens over night, utan att den växer fram under en längre period.
Och jag tror definitivt inte på kärlek vid första ögonkastet, men attraktion.
Visst kan de älska varandra, men är de verkligen kära?
Vissa par kan man se eller känna att det är äkta emellan, jag menar inget illa emot någon nu.
Jag säger inte att just er kärlek är hittepå.
Men det är bara en känsla jag har, att det ofta inte är på riktigt.
Att man bara låtsas, kanske för att ha någon där, för att man inte vill vara ensam. Eller för någon annan anledning, till exempel yta. Det finns en massa olika anledningar till varför folk blir ihop.
Jag tycker att det är trist att människor hela tiden hoppar från förhållande till förhållande bara för att ha någon där, ha någon som gör dem hela. Men ändå fortsätter de att känna sig lika tomma som dem alltid har känt sig.
Jag har väl också varit lite så förut. Men jag har kommit över det, kämpar med mina egna demoner.
Jag tror inte att kärlek happens over night, utan att den växer fram under en längre period.
Och jag tror definitivt inte på kärlek vid första ögonkastet, men attraktion.
Tror mest att allt är en produkt. En perfekt illusion. Något vi själva har skapat.
Jag gillar ibland att se mig som en del av illusionen, men jag vet att den troligtvis aldrig kommer bli på riktigt.
Tycker mest det är tragiskt när vissa personer ändrar sin förhållandestatus på facebook stup i kvarten.
Har några såna på min fb där det händer väldigt ofta.
Och jag är glad att jag själv insett det här om mig själv, att det ska mycket till för att öht bli något. Önskar att vissa andra kunde komma på det om sig själva också. För deras egen skull.
I sinom tid blir ju bägaren full och tippar över. Alla mina erfarenheter har fått mig att förstå, därför har de aldrig varit förgäves. Det finns så mycket annan kärlek som jag tar del av idag, och den är mycket viktigare.
Tråkigt är dock, att vissa aldrig lär sig, men vem är jag att diktera hur de ska leva sina liv!?
Jag gillar ibland att se mig som en del av illusionen, men jag vet att den troligtvis aldrig kommer bli på riktigt.
Tycker mest det är tragiskt när vissa personer ändrar sin förhållandestatus på facebook stup i kvarten.
Har några såna på min fb där det händer väldigt ofta.
Och jag är glad att jag själv insett det här om mig själv, att det ska mycket till för att öht bli något. Önskar att vissa andra kunde komma på det om sig själva också. För deras egen skull.
I sinom tid blir ju bägaren full och tippar över. Alla mina erfarenheter har fått mig att förstå, därför har de aldrig varit förgäves. Det finns så mycket annan kärlek som jag tar del av idag, och den är mycket viktigare.
Tråkigt är dock, att vissa aldrig lär sig, men vem är jag att diktera hur de ska leva sina liv!?
Bloggberoende
Okej, jag försökte sluta. Men det går bara inte. Känner ett sånt sug att blogga, och who'm I kidding, really!?
Jag älskar ju det här. Tog rådet av en dum idiotisk kille som klagar på att jag är både blek och har olika långa naglar. Vem är jag att ta råd ifrån en sådan ;)? haha.
Lille Alf, också känd som partiledare för Svindemokraterna. A true swine!
Det är intressant hur saker folk säger kan sätta galler i huvudet på en.
"Såna där kläder är så jävla fula", "jag har olika långa naglar, så jävla fult" , "åh jag har världens utväxt, jag ser så skabbig ut", "jag har en finne i panna, hjääälp!".
Så banalt. Sedan slår det mig.. men vänta här nu? Precis alla de sakerna du nyss rabblade upp har ju JAG!
Är jag ful och vidrig och allt det där du precis sa om dig själv?
En gång kanske man var nöjd med den man var, innan man befläckats av samhällets syn på saker, våra ideal.
Det här sår ett frö inuti en som växer och blir till en osäkerhet. Ni vet vad jag menar?
Vi gör det här hela tiden. Vi utsätter varandra för det här.
Vi borde sluta upp med det. För ärligt talat, vem gagnar det när vi talar illa om oss själva?
Det föder osäkerhet hos andra människor. Ju mer fel vi letar på oss själva, desto mer eggar vi andra.
I dessa tillfällen när jag hört människor säga det jag ovan skrivit har jag tänkt "MEN JAG DÅ?".
Jag har tänkt det, men inte sagt det. Jag sitter tyst kvar i min egen förundran och tänker ytterligare: om de är äckliga, är inte jag en miljon gånger äckligare då?
Det de uttryckte en sådan avsky och skam inför är ju också "mina problem".
Är det något fel på mig med? Det måste det vara.
Är jag avskyvärd, ful och äcklig? Kanske det.
Själv skulle jag kalla mig för smart för att falla offer för vår världs maniska ytlighet, men ibland kryper det in i huvudet på en trots att man inte vill. Jag tror att vi alla har upplevt det.
I verkligheten så bryr sig folk inte om man har en utväxt eller några finnar.
Hur vet jag det? Jo, det är för att jag själv inte alls bryr mig om det här.
Jag kunde inte bry mig mindre om hur folk ser ut. Och så är det med oss människor.
Jag har så många grejer jag inte gillar med mig själv utseendemässigt. Det enda jag gillar är mina armar och ben, för de fungerar åtminstone att gå och greppa saker med (hahaha). Men jag fokuserar på att inte bry mig om mina olika långa naglar, min dåliga hy och så vidare. För världen är större än det.
Vi kan inte ha folk som bryr sig om småsaker hela tiden, det är inte såna människor som kommer bygga upp den här världen!
"Visst, jag gjorde inte så bra ifrån mig i livet, men jag hade åtminstone snygga kläder".
NÄ! Leta efter den sanna lyckan istället.
: Imperfect is the new perfect.
Förresten brukar jag undra om killar och allt det här. Jag vet inte mycket och förstår inte killar eller hur de tänker, så det är väldigt tomt i skallen när det gäller den saken! hahaa
Det var allt. Och jag säger som BB-Gurkan: punkt och slut.
Jag älskar ju det här. Tog rådet av en dum idiotisk kille som klagar på att jag är både blek och har olika långa naglar. Vem är jag att ta råd ifrån en sådan ;)? haha.
Lille Alf, också känd som partiledare för Svindemokraterna. A true swine!
Det är intressant hur saker folk säger kan sätta galler i huvudet på en.
"Såna där kläder är så jävla fula", "jag har olika långa naglar, så jävla fult" , "åh jag har världens utväxt, jag ser så skabbig ut", "jag har en finne i panna, hjääälp!".
Så banalt. Sedan slår det mig.. men vänta här nu? Precis alla de sakerna du nyss rabblade upp har ju JAG!
Är jag ful och vidrig och allt det där du precis sa om dig själv?
En gång kanske man var nöjd med den man var, innan man befläckats av samhällets syn på saker, våra ideal.
Det här sår ett frö inuti en som växer och blir till en osäkerhet. Ni vet vad jag menar?
Vi gör det här hela tiden. Vi utsätter varandra för det här.
Vi borde sluta upp med det. För ärligt talat, vem gagnar det när vi talar illa om oss själva?
Det föder osäkerhet hos andra människor. Ju mer fel vi letar på oss själva, desto mer eggar vi andra.
I dessa tillfällen när jag hört människor säga det jag ovan skrivit har jag tänkt "MEN JAG DÅ?".
Jag har tänkt det, men inte sagt det. Jag sitter tyst kvar i min egen förundran och tänker ytterligare: om de är äckliga, är inte jag en miljon gånger äckligare då?
Det de uttryckte en sådan avsky och skam inför är ju också "mina problem".
Är det något fel på mig med? Det måste det vara.
Är jag avskyvärd, ful och äcklig? Kanske det.
Själv skulle jag kalla mig för smart för att falla offer för vår världs maniska ytlighet, men ibland kryper det in i huvudet på en trots att man inte vill. Jag tror att vi alla har upplevt det.
I verkligheten så bryr sig folk inte om man har en utväxt eller några finnar.
Hur vet jag det? Jo, det är för att jag själv inte alls bryr mig om det här.
Jag kunde inte bry mig mindre om hur folk ser ut. Och så är det med oss människor.
Jag har så många grejer jag inte gillar med mig själv utseendemässigt. Det enda jag gillar är mina armar och ben, för de fungerar åtminstone att gå och greppa saker med (hahaha). Men jag fokuserar på att inte bry mig om mina olika långa naglar, min dåliga hy och så vidare. För världen är större än det.
Vi kan inte ha folk som bryr sig om småsaker hela tiden, det är inte såna människor som kommer bygga upp den här världen!
"Visst, jag gjorde inte så bra ifrån mig i livet, men jag hade åtminstone snygga kläder".
NÄ! Leta efter den sanna lyckan istället.
: Imperfect is the new perfect.
Förresten brukar jag undra om killar och allt det här. Jag vet inte mycket och förstår inte killar eller hur de tänker, så det är väldigt tomt i skallen när det gäller den saken! hahaa
Det var allt. Och jag säger som BB-Gurkan: punkt och slut.
ACoA
Såna som oss.
- De har svårt att tala om sin familj. Antingen förtalar de eller så höjer de familjen till skyarna.
- De har svårt att tala om vad de egentligen tycker.
- De känner sig betydelselösa och hjälper gärna andra för att få uppmärksamhet.
- De har svårt för strängt eller kritiskt bemötande.
- De får panik av att göra fel.
- De är i behov av mycket beröm för det de gör.
- De lever ofta på gränsen till kaos.
- De upplever att de får sina livsvillkor dikterade av andra.
- De förväxlar kärlek med medlidande.
- De väntar och väntar på rätt tillfälle att ta tag i sin tillvaro.
- Efter att ha satt en gräns får de ångest och tror sig ha handlat fel.
- De har svårt för att dela andras glädje.
- De berättar sällan om sin barndom för att de inte minns den.
- De stannar kvar i skadliga förhållanden och på tråkiga jobb.
- De fantiserar om hur det vore att vara på en annan plats och göra andra saker.
- De anser sig ha otur.
- De försöker kontrollera vad folk tycker om dem, utan att lyckas.
- De har svårt för romantik men inte för sex.
- De tvivlar på att de är attraktiva och funderar mycket på det.
- De ber sällan om hjälp.
- De planerar inte och är därför med om många misstag.
- De tar inte saker på allvar: Det händer inte mig!
- De har svårt att tala om vad de egentligen tycker.
- De känner sig betydelselösa och hjälper gärna andra för att få uppmärksamhet.
- De har svårt för strängt eller kritiskt bemötande.
- De får panik av att göra fel.
- De är i behov av mycket beröm för det de gör.
- De lever ofta på gränsen till kaos.
- De upplever att de får sina livsvillkor dikterade av andra.
- De förväxlar kärlek med medlidande.
- De väntar och väntar på rätt tillfälle att ta tag i sin tillvaro.
- Efter att ha satt en gräns får de ångest och tror sig ha handlat fel.
- De har svårt för att dela andras glädje.
- De berättar sällan om sin barndom för att de inte minns den.
- De stannar kvar i skadliga förhållanden och på tråkiga jobb.
- De fantiserar om hur det vore att vara på en annan plats och göra andra saker.
- De anser sig ha otur.
- De försöker kontrollera vad folk tycker om dem, utan att lyckas.
- De har svårt för romantik men inte för sex.
- De tvivlar på att de är attraktiva och funderar mycket på det.
- De ber sällan om hjälp.
- De planerar inte och är därför med om många misstag.
- De tar inte saker på allvar: Det händer inte mig!
bad dreams
Jag måste bara få berätta för er om något jag drömde i fredags natt.
Det må ha varit något av det läskigaste jag någonsin drömt, till och med.
Jag minns inte så mycket av början, men allt kändes så jävla random.
Jag och Isabella skulle hämta pengar hos Jakob i Nyköping, och efter det så var vi tvungna att ta båten hem.
Det fanns två båtar, och det här var stora kryssningsfartyg. Ganska random.
Någon läskig sak, ja, sak, jag vet inte vad det var, en skepnad eller något, försökte lura oss på den andra båten, vilken var svart till färgen.
Det kändes inte tryggt så vi tog den första båten, den var vit.
Sjukt var det sen att den andra, svarta båten sjönk. Och folk dog.
Det kändes läskigt att den här skepnaden, som var mer som en skugga, försökte lura oss att ta den båten som hade sjunkit. Som att det var hans verk, att han hade ett finger med i spelet. Och som att jag visste något jag inte borde veta. Jag visste vad han gjort.
Hädanefter blev allt konstigt, och mina tankar slog in som verkliga handlingar.
Och jag har rätt paranoida tankar ibland.
En vanlig tanke kan till exempel vara att det är mördare på vår undervåning här hemma, haha.
Nej, jag är inte paranoid alls!
Jag satt i alla fall och tänkte på någonting, jag trodde såklart inte på denna "förmåga". Att saker jag tänkte skulle ske utan vidare. Så jag hade en av mina, för mig normala, paranoida tankar. Nämligen att det stod en mördare utanför våran dörr med ett vapen i form av en kniv eller yxa (minns inte riktigt) och han skulle mörda min familj.
Hur som helst så tänkte jag detta, utan att tänka mig för. Då går jag och tittar i kikhålet på vår dörr och i stunden som jag gör det här knackar en man hårt, bankar, på dörren. Med just ett vapen i hans hand.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att få det här ogjort. Jag grips av en sån skräck över vad som håller på att ske, att min tanke blivit realitet. Att min familj ska dö, och det enda som jag kan komma på att göra för att förhindra detta ifrån att ske är att ta livet av mig. Så jag springer fort till vår balkong och kastar mig utför den.
Även om det kanske inte skulle döda mig, eftersom att vi bor på andra våningen, men åtminstone skada mig rejält.
Sen minns jag inget mer.
Jag vaknar upp på ett sjukhus, många år senare, oklart hur många. Mitt ansikte är svullet och jag kan inte tala. Sen blir jag helt som normal. Och jag börjar prata, och jag pratar och pratar. Skrattar, och frågar vad det blir för mat. Den enda som är där är ur min familj är pappa. Han berättar att alla andra är döda. Min syster hade fått en hjärnblödning minns jag att han sa. Han sa aldrig någonting om mördaren vid dörren, kanske förhindrade jag det. Min pappa hade en väldigt svag röst och hade svårt att prata. Jag grät, jag var förtvivlad över att alla mina syskon var döda, och jag kramade pappa.
Det må ha varit något av det läskigaste jag någonsin drömt, till och med.
Jag minns inte så mycket av början, men allt kändes så jävla random.
Jag och Isabella skulle hämta pengar hos Jakob i Nyköping, och efter det så var vi tvungna att ta båten hem.
Det fanns två båtar, och det här var stora kryssningsfartyg. Ganska random.
Någon läskig sak, ja, sak, jag vet inte vad det var, en skepnad eller något, försökte lura oss på den andra båten, vilken var svart till färgen.
Det kändes inte tryggt så vi tog den första båten, den var vit.
Sjukt var det sen att den andra, svarta båten sjönk. Och folk dog.
Det kändes läskigt att den här skepnaden, som var mer som en skugga, försökte lura oss att ta den båten som hade sjunkit. Som att det var hans verk, att han hade ett finger med i spelet. Och som att jag visste något jag inte borde veta. Jag visste vad han gjort.
Hädanefter blev allt konstigt, och mina tankar slog in som verkliga handlingar.
Och jag har rätt paranoida tankar ibland.
En vanlig tanke kan till exempel vara att det är mördare på vår undervåning här hemma, haha.
Nej, jag är inte paranoid alls!
Jag satt i alla fall och tänkte på någonting, jag trodde såklart inte på denna "förmåga". Att saker jag tänkte skulle ske utan vidare. Så jag hade en av mina, för mig normala, paranoida tankar. Nämligen att det stod en mördare utanför våran dörr med ett vapen i form av en kniv eller yxa (minns inte riktigt) och han skulle mörda min familj.
Hur som helst så tänkte jag detta, utan att tänka mig för. Då går jag och tittar i kikhålet på vår dörr och i stunden som jag gör det här knackar en man hårt, bankar, på dörren. Med just ett vapen i hans hand.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att få det här ogjort. Jag grips av en sån skräck över vad som håller på att ske, att min tanke blivit realitet. Att min familj ska dö, och det enda som jag kan komma på att göra för att förhindra detta ifrån att ske är att ta livet av mig. Så jag springer fort till vår balkong och kastar mig utför den.
Även om det kanske inte skulle döda mig, eftersom att vi bor på andra våningen, men åtminstone skada mig rejält.
Sen minns jag inget mer.
Jag vaknar upp på ett sjukhus, många år senare, oklart hur många. Mitt ansikte är svullet och jag kan inte tala. Sen blir jag helt som normal. Och jag börjar prata, och jag pratar och pratar. Skrattar, och frågar vad det blir för mat. Den enda som är där är ur min familj är pappa. Han berättar att alla andra är döda. Min syster hade fått en hjärnblödning minns jag att han sa. Han sa aldrig någonting om mördaren vid dörren, kanske förhindrade jag det. Min pappa hade en väldigt svag röst och hade svårt att prata. Jag grät, jag var förtvivlad över att alla mina syskon var döda, och jag kramade pappa.
Det var en så sjukt jävla hemsk dröm. Drömmar är ofta sådär hoppiga, fyllda med en massa oväsentligheter.
Drömde för ett tag sedan att jag fick en panikångestattack. Det var natt och jag låg i min säng.
Jag kunde inte andas, släpade mig till pappas rum, försökte ropa på honom och väcka honom, säga att han ska ringa ambulansen, men inga ord kom fram. Jag trodde att jag höll på att dö på riktigt. Sedan släpade jag mig vidare till min systers rum och väckte henne eller något, sedan vaknade jag. Det jobbiga med den drömmen var att den var så realistisk. Drömmen utgick från att jag låg i min säng och det var natt. Vilket var precis vad jag gjorde också, jag låg och sov. UH. Man börjar ju fundera på om det verkligen hände, att det kanske inte var en dröm. Och den andra grejen var att jag har haft panikattacker, men dem har verkligen inte varit så hemska som det jag upplevde i drömmen. Så jag vettefan vad det var..
Bad dreams; leave me alone! Jag drömmer inte alltid mardrömmar, det brukar variera.
Det är nog mest ett hopkok från saker jag upplevt under dagen, saker jag tänkt på, gjort, etc som då spelar upp sig slumpmässigt i mina drömmar.
Jag vill ha söta drömmar, inte hemska sådana!
Känner på mig att just för att jag skrivit det här, och tänkt på detta, precis innan jag ska sova, så kommer jag drömma något snarlikt. Alltså någonting hemskt.
Får se till att tänka extra mycket bra tankar innan jag somnar då.
Sweet dreams!
Drömde för ett tag sedan att jag fick en panikångestattack. Det var natt och jag låg i min säng.
Jag kunde inte andas, släpade mig till pappas rum, försökte ropa på honom och väcka honom, säga att han ska ringa ambulansen, men inga ord kom fram. Jag trodde att jag höll på att dö på riktigt. Sedan släpade jag mig vidare till min systers rum och väckte henne eller något, sedan vaknade jag. Det jobbiga med den drömmen var att den var så realistisk. Drömmen utgick från att jag låg i min säng och det var natt. Vilket var precis vad jag gjorde också, jag låg och sov. UH. Man börjar ju fundera på om det verkligen hände, att det kanske inte var en dröm. Och den andra grejen var att jag har haft panikattacker, men dem har verkligen inte varit så hemska som det jag upplevde i drömmen. Så jag vettefan vad det var..
Bad dreams; leave me alone! Jag drömmer inte alltid mardrömmar, det brukar variera.
Det är nog mest ett hopkok från saker jag upplevt under dagen, saker jag tänkt på, gjort, etc som då spelar upp sig slumpmässigt i mina drömmar.
Jag vill ha söta drömmar, inte hemska sådana!
Känner på mig att just för att jag skrivit det här, och tänkt på detta, precis innan jag ska sova, så kommer jag drömma något snarlikt. Alltså någonting hemskt.
Får se till att tänka extra mycket bra tankar innan jag somnar då.
Sweet dreams!
delete
Jag är tröttare än tröttast. Jag spenderade väldigt mycket av igår natt/tidig morgon att läsa min gamla dagbok, och att skriva "dagbok". Sov två timmar inatt, for sen iväg till vårdcentralen för blodprov innan tolv.
Sedan promenerade jag hem ifrån Skiftinge, hurtigt.. försökte sova på dagen, men det gick inte </3.
By the way så fattar inte jag varför jag ska envisas med att läsa gamla dagböcker, som jag har tänkt läsa när jag är gammal och titta tillbaks på, haha. Om tio år typ, eller mer. Fast jag läste bara lite.
Kan verkligen inte identifiera mig med de känslorna jag bar på när jag skrev vissa saker.
Att jag var så pinsam och patetisk, no. Speciellt sakerna om kärlek.
Här kommer i alla fall något jag skrev som jag gillade:
Jag hatar dig.
Du var den som fick mig att skriva tusen dikter om kärlek,
trots att jag lovade mig själv att ingen någonsin skulle få mig att skriva tusen dikter om kärlek.
Jag hatar dig.
Så, att du krossade mig fick mig att skriva tusen dikter om hat
Jag antar att det jämnar ut sig då.
Sedan promenerade jag hem ifrån Skiftinge, hurtigt.. försökte sova på dagen, men det gick inte </3.
By the way så fattar inte jag varför jag ska envisas med att läsa gamla dagböcker, som jag har tänkt läsa när jag är gammal och titta tillbaks på, haha. Om tio år typ, eller mer. Fast jag läste bara lite.
Kan verkligen inte identifiera mig med de känslorna jag bar på när jag skrev vissa saker.
Att jag var så pinsam och patetisk, no. Speciellt sakerna om kärlek.
Här kommer i alla fall något jag skrev som jag gillade:
Jag hatar dig.
Du var den som fick mig att skriva tusen dikter om kärlek,
trots att jag lovade mig själv att ingen någonsin skulle få mig att skriva tusen dikter om kärlek.
Jag hatar dig.
Så, att du krossade mig fick mig att skriva tusen dikter om hat
Jag antar att det jämnar ut sig då.
Jag önskar att jag kunde radera dig från min emotionella hårddisk
För åh, du tar upp så mycket plats.
Jag behöver ju dig inte, ändå finns du kvar.
För åh, du tar upp så mycket plats.
Jag behöver ju dig inte, ändå finns du kvar.
Det där kände jag i början av september.
But I don't hold a grudge against that mofo, not anymore.
Jag är inte arg. Ärligt talat så är jag inte det.
Mycket jag har skrivit är så långt ifrån den jag är, kände jag verkligen så liksom? Haha. Lite svårt att begripa.
Men se, det kom ut något bra ur allt det där.
Jag tror vi behöver mörkret, det får oss att växa som människor.
Jag har hört uttrycket "happy people have no stories" flera gånger, men det är klart att dem kan ha sina berättelser. De behöver inte alltid ha varit lyckliga människor, utan något hände som vände upp och ner på deras värld, till det bättre. Annars håller jag nog med lite.
Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mått så dåligt som jag ibland gjort, och jag skulle aldrig byta ut mig själv. Nu mår jag mycket bättre psykiskt i alla fall, bättre än någonsin.
But I don't hold a grudge against that mofo, not anymore.
Jag är inte arg. Ärligt talat så är jag inte det.
Mycket jag har skrivit är så långt ifrån den jag är, kände jag verkligen så liksom? Haha. Lite svårt att begripa.
Men se, det kom ut något bra ur allt det där.
Jag tror vi behöver mörkret, det får oss att växa som människor.
Jag har hört uttrycket "happy people have no stories" flera gånger, men det är klart att dem kan ha sina berättelser. De behöver inte alltid ha varit lyckliga människor, utan något hände som vände upp och ner på deras värld, till det bättre. Annars håller jag nog med lite.
Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mått så dåligt som jag ibland gjort, och jag skulle aldrig byta ut mig själv. Nu mår jag mycket bättre psykiskt i alla fall, bättre än någonsin.
Bitches, It's my time to shine!
jag vet inte vad det nya är, men bättre än det här.
Får man sluta vara hård? Får man luta sig mot nån?
Miljoner tankar i huvudet just nu, och idiotiska jävla hortankar.
Jag hatar att jag vet om exakt alla mina fel som människa, men inte kan ändra på mig själv.
Jag hatar att jag vet om exakt alla mina fel som människa, men inte kan ändra på mig själv.
Hur gör man, vad gör man? Det går inte.
Det går inte alls. Det går bara... åt helvetet.
