shitstain barbie

Alla befinner vi oss i olika relationer till andra människor men hur förhåller en sig till en sådan i tvåsamhet? Att jag är i ett förhållande är märkligt. Jag är nog den sista personen en skulle se i ett förhållande, den eviga singeln trodde jag var mitt öde. Jag som länge varit emot tvåsamhet å inte haft en partner på fem år (även om jag tycker dem tonårsromanserna var rätt löjliga och helst vill avskriva mig dem).

Det har väl att göra med att jag vill vara fri och att jag inte kan göra någonting som är "på låtsas", jag måste ALLTID vara sann emot mig själv, annars mår jag dåligt. Sedan är det inte så lätt att träffa eller hitta någon, men när det känns rätt så är det lätt. Jag är heller inget fan av det här samhällets ideal kring romantik och tvåsamhet, och att singel är lika med ensam. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att kärlek är ett plural där jag förklarade lite mer hur jag tänkt.
Samhället är uppbyggt på en tvåkönsnorm, heteromonogami och det yttersta målet är att det ska utmynna i äktenskap å sedan att yngla av sig, det vi alla SKA sträva efter och är misslyckade om vi inte uppnår. Eller!? Det är hårda normer, men det är på väg att förändras. Alternativa levnadsformer ökar, att t.ex. vara barnfri och skrota äktenskapet. Och det hurrar jag för! Det är så bräckligt, det där. En kan dra en parallell till kön här, i och med att synen på kön också håller på att förändras.
Det binära tvåkönssystemet som råder är en bluff, det finns fler kön än två, och definitivt fler sätt att leva sitt liv på än tvåsamhet, äktenskap, kärnfamilj etc. Spräck den förgivettagna bilden & uppluckra det strikta!

Jag tycker vi accepterar många saker för lättvindigt utan att ifrågasätta, medan vi kanske mår dåligt av trycket på oss och den traditionella bilden, därför känns det som en tröst att vi inte behöver följa den. Notera att jag inte menar något illa emot de som faktiskt vill gifta sig och skaffa barn, ni är inte sämre (eller bättre) än andra. 
 
Under åren har jag fått en tydligare uppfattning av vem jag är och vad jag vill.
När en släpper alla föreställningar och bara är sig själv och gör det som passar en själv och sin partner och ni är sjukt kompatibla så är det inte så svårt. Skrota mallen och kör som NI vill. Det har jag och Aziz gjort, skapat vårt egna som är alldeles unikt och det är fett jävla soft I tell ya.
Jag träffade en person som var annorlunda ifrån alla människor jag träffat i hela mitt liv. Jag kämpade i början, eftersom jag har svårt för när människor tycker om mig. I'm hard to love. Någonstans så känner jag inte mig värdig av kärlek, jag måste liksom trycka bort den så fort den kommer nära, som en försvarsmekanism. Sorgligt men sant, och jag är inte ensam om det.
Har en växt upp under otrygga förhållanden och inte känt sig sedd eller sett en fungerande relation vuxna emellan är det själv svårt att fungera i relationer och speciellt då kärleksrelationer.  En tar efter det en redan vet och är van vid och tror att det är så det ska gå till, repeterar mönster fastän det inte är hälsosamt.

Jag har lärt mig så mycket å lär mig fortfarande, och jag känner att jag har blivit en bättre person.


det själen ville kunde inte jag förneka.

 

sometimes I think that

I don't care who you are
I care who I want you to be
and what I want you to be

I'd rather imagine who you might be
than who you actually are

Sometimes the picture doesn't match

 

fantasy often trumps reality

 

But who decides what is real and what is not?
It's up to oneself

And it feels so real.

pga det är Halloween strax och det är relevant att skriva ett inlägg om just det så tänkte jag göra just det, men kom på att jag faktiskt skrev ett bra sådant för två år sedan med titeln "Funny is the new sexy". *har åsikter på internet*. Bygger på den texten lite utifrån dagens tankegångar.

I dessa "spöka ut sig"-tider som är Halloween går snacket varmt när det kommer till klädsel. What to wear?
Ingenstans är det väl så uppenbart sexistiskt och uppdelat beroende på kön som när man tittar på vad sajterna erbjuder för dräkter. Det blir alldeles för tydligt hur kvinnor reduceras till sina kroppar. Förslag på hur det kan se ut: http://fucknosexistcostumes.tumblr.com/

Alla har såklart rätt att klä ut sig till vad dem vill (typ), men det är patetiskt att utbudet är så dåligt och att det mesta som erbjuds kvinnor är sexistiska varianter av klassiska halloweendräkter där man knappast ser vad de ska föreställa. Så könssterotypt att man dör.

Det konstigaste är ju att det görs sexiga tappningar av saker som inte ens är sexiga från början, hahaha. Du kan inte vara en elefant, för då måste du vara en SEXIG elefant. Du kan inte vara en bajskorv, för då måste du vara en SEXIG bajskorv.  Ni vet väl hur det är. En ba, att dräkten "Sexig ebolasköterska" ens finns ute på marknaden måste ju verkligen vara ett skämt, en borde fråga sig vad som är legitimt att tjäna pengar på. fast jag skrattade ju å andra sidan första gången jag såg/hörde om själva eboladräkten. mest för att det var bisarrt, tror jag.

Vill man visa hud ska man få man göra det. Men vilken fullständig brist på fantasi och uppfinningsrikedom.
Och de som säljer den här skiten, däri ligger ju det verkliga problemet. Marknaden tjänar så otroligt mycket pengar på att framställa kvinnor och män som två motsatser, marknaden tjänar otroligt mycket pengar på könsförtryck. Därför är jag tveksam till att det någonsin kommer att upphöra. Det tjänas så mycket pengar på att vi är missnöjda med våra utseenden, på att jämt förbättra. Så länge några få äger mycket så kommer vi aldrig att vara jämställda. Som Promoe rappar: "medmänsklighet rimmar illa med vinstintresse, jag är ledsen". Patriarkatet får således mer vatten på sin kvarn. Tjejer får lära sig att något av det mest viktiga i världen är att vara sexiga, snygga och attrahera killar. Att vara till lags, på alla sätt.
Jag säger såhär, både bokstavligt och bildligt talat: köp det inte.

Själv är jag ingen firare av Halloween men hade jag valt att klä ut mig hade det varit till något feministiskt eller något som är roligt PÅ RIKTIGT. Kanske en marulk. Alternativt en potatis. Eller så skulle jag göra min egen Shitstain Barbie super-hermaphrodite costume! fulländat med cape och allt. Fatta vad awesome. Funny is the new sexy, osv. Kanske får ni se den dräkten en vacker dag.

En annan dimension.
Idag talas det mycket om kulturell appropriation, ett begrepp som kan vara ganska svårt att förstå. Det innebär: ("Att tjäna (pengar eller status) på att ta kulturella uttryck från en annan kultur och göra till sin när de som tillhör kulturen inte själva kan använda sitt uttryck utan att möta fördomar och nedvärderande bemötanden." http://vardagsrasismen.wordpress.com/2014/06/16/vad-ar-cultural-apropriation/) , Det kan handla om att t.ex. bära bindis, dreadlocks, kimonos, som västerlänningar appropierar.
Den enklaste förklaringen jag har hört angående begreppet är att en klädkedja väljer att massproducera t-shirts med bandlogos på, du ser en människa ha på sig en t-shirt med ett band du tycker om, och bandet har en stark fankult. Personen som har på sig tröjan lyssnar dock inte ens på bandet och köpte bara tröjan på grund av trycket, att den var snygg. Då är det vanligt att en blir förbannad, för personen har ingen aning om vad symbolen hen bär runt på betyder för så många. Jag tycker det är en intressant debatt, utan att hålla med om/veta allt.

Jag tycker att vissa utklädnader är problematiska, som blackface osv. Sen tycker jag inte att det nödvändigtvis behöver vara fel att klä ut sig till en speciell person, en idol eller så, då det inte behöver handla om att klä ut sig till en "kultur" på samma sätt. Jag är inte alldeles för PK-skitnödig. Men i all seriositet, har en lite vett i huvudet fattar en ju vad som är rimligt att klä ut sig till och inte.

Det var allt för mig, mina små genushökar.

Antänder inombords
du sätter mig i brand
jag brinner.

kvar finns bara askan
och hoppet om en förändring. En ny soluppgång.

Folk som säger att en ser trött ut. Haha. Vi vet alla att säga att "du ser trött ut" bara är ett artigare sätt att säga att "du ser ut som skit", till någon. Jag är oförstående till människors konstanta, oförtröttliga och tourettesliknande behov av att kommentera andras utseenden, som om det vore en objektiv sanning. Som om det vore deras gudagivna rättighet att berätta det för dem! Jag tycker öht kommentarer om yta är onödiga. Både av den negativa och den positiva sorten. För vi behöver bekräfta varandra för de vi är som personer, inte hur vi ser ut. Det ger ju luft åt upprätthållandet av ouppnåeliga ideal.

Nu menar jag inte att jag per automatik tycker dåligt om en människa för att hen ger mig en sån kommentar, men eftersom att jag fått en hel del såna den sista tiden tänker jag bara: "VARFÖR!?!?!". Jag ÄR trött, och jag ÄR sliten. Vad vill en uppnå med en sådan kommentar!?

Jag förstår inte behovet någonstans. Säg bara inget alls istället. För vad ska en göra med den informationen egentligen!? Det gäller ju inte bara kommentarer som den, utan även andra. Jag tror många kan relatera till det här. Det är en liten bild av ett större problem. Förstår inte vad som ger folk rätten till att jämt och ständigt vädra sina åsikter om andras kroppar. 

Lever lite efter regeln: har du ingenting snällt att säga så knip bara igen foderluckan.
Det är ett snällare sätt av mig att säga: Håll bara käften.

Det var för några år sedan då jag läste en en bok som jag blev fascinerad av rymden, mer fascinerad än jag varit tidigare åtminstone. Jag tror jag började förstå saker mer då, i alla fall. För jag har ju alltid varit förundrad och intresserad av kosmos och vår plats däri.

Jag älskar tanken om att våra hjärnor är som universum, oändliga. Det finns liksom ingen vägg där inne. Det gör mig både vettskrämd samtidigt som det gör mig galet berusad. Vi är alla ett eget universum, både du och jag. Universum är inom oss. Vi är alla ett eget litet universum.Vi är framförallt ETT med universum.

Förr brukade jag känna mig som ett sandkorn i en oändlig öken, liten och obetydlig. Jag brukade tycka att jorden, den bleka blå pricken vi befinner oss på ute i rymden var liten och åh så obetydlig.

Men jag känner inte så längre.
Det var innan jag var bekant med Neil deGrasse Tyson.

Ganska gammal video här, men den förändrade verkligen mitt tankesätt. Det får mig att känna mig så stor.

Tvåtusentretton. 2013.

Om vi kikar i backspegeln ett tag. 

Det var ett förändrande år för mig, ett år av mycket förändring. På ett själsligt plan. Jag har ofta känt mig så inadekvat och som ett misslyckande i allt, men samtidigt sett att jag till min ringa förvåning, kan en del. Uppförsbackarna har nog gett mig träningsvärk och mjölksyra i själen, så den sedan på något sätt vuxit. Själsmuskeln. Jag har känt mig så JÄVLA liten ibland, så inadekvat, i ett hav av adekvata människor. Men jag vet ju att ingen är normal, och att det ordet är en villfarelse i sig. Trots det har jag ju bara hoppats på att kunna bli en fungerande, adekvat person. Och jobbet med en själv slutar ju aldrig. 

 

Depression och ångest har väl kanske inte försvunnit, men jag har inte haft tid till så mycket reflektion, å jag har då ironiskt nog inte hunnit känna av mina egna sinnesstämningar. Därav den dåliga uppdateringen här på bloggen till exempel. Har ju knappt skrivit ett skit, tappat det helt. Mest varit trött. Och det är mycket i skrivandet som är terapeutiskt. Måste ta upp det igen! saknart. Jag vill ju trots allt veta vad fan jag höll på med i fjol och kunna dokumentera skit i min blogg. Facebook har blivit min microblogg istället. 

 

2013 var ett feministiskt år. Det kändes verkligen, många jag känner har börjat uttrycka sina feministiska åsikter på sociala medier. För många öht så har väckarklockan ringt, och det är något som gör mig förbannat glad. Även att så många tillsammans har stått upp emot rasismen. Det är vackert! Aldrig ska vi låta hatet få vinna. 2014 ska bli ett ännu mer feministiskt och antirasistiskt år!

 

Annat?  2013 var året då jag blev förälskad, i sisådär två veckor höll det dock bara i sig hahaha. Men det var något totalt främmande för mig. Förälskad/kär, vad är ens det!? Jag har inte en aning, men det var första gången jag kände att det faktiskt kanske kanske fanns en chans att skulle kunna bli happi på riktigt. Men ödet lurade väl mig. Jag antar att jag är för vild för att domesticeras och infängslas i tvåsamhetens bojor. Fast ett förhållande ska ju kännas som allt annat än att sitta i fast i en bur eller i ett par bojor. Det gjorde mig i alla fall inte klok på mig själv. 

 

Jag har känt så mycket tacksamhet, som jag inte känner mig alls förtjänt av.

 

Jag vill att det nya året bjuder på många äventyr. Jag känner för äventyr.

 

Hoppas det skänker en liten bild. En hafsig, hullerombuller-bild, då jag skriver via telefon. Men ändå en bild. Jag ska bli bättre på att blogga!

Fridens liljor vare med er.

 

Jag har tänkt mycket på förlåtelse ett tag, om att förlåta.

Det var tidig morgon och jag hade varit ute och festat. Jag hade som vanligt svårt att sova, så jag bestämde mig för att sätta på tv:n istället. Det gick ett avsnitt av Oprah Winfrey show och det var en story om en familj, familjen Whitaker, där sonen Bart hade försökt mörda hela sin familj, och nästan lyckats. Hans far hade överlevt sina skador, medan modern och brodern dödades i kallt blod. Han hade inte hade varit den han utgett sig för att vara, men familjen märkte ingenting underligt. Under ytan var han ett psycho.
Jag minns inte riktigt allt i detalj, eftersom jag fortfarande var smått full när jag såg det här. De var i alla fall en fullt fungerande familj, och det gjorde mig såklart full av avsmak när jag såg det här. Det var ett bevis på det yttersta sveket, att ens egen son kan göra något sånt. Något en aldrig kan begripa hur mycket en försöker. Det allra mest oförlåtliga.
Det kom därför som en fullständig chock för mig när Barts pappa i studion blev intervjuad av Oprah Winfrey och sa att han hade förlåtit sin son. Jag var _fullständigt_ oförstående till hur han kunde förlåta en så motbjudande handling. Guds bud är att alltid förlåta, vända andra kinden till, att vara storsint. Och den här mannen var kristen, så det går ju att förstå på så sätt. But fuck that, I'd say.
Förlåtelse är ett ämne jag tänkt en del på tidigare. För vad är egentligen rimligt att förlåta? Och varför behöver en förlåta, måste en?
Jag tänker såhär kring förlåtelse; att om du gjort någon illa men haft möjligheten att agera på ett annat sätt (beror ju även på situation), men fortfarande valt att göra personen illa, har du inte rätten till att bli förlåten. För det är ett VAL en gör, att aktivt skada en annan människa.

Och än värre; hur fan ska en kunna förlåta någon som behandlat en fel, och samtidigt inte ens erkänner att hen har gjort det?! Som visar noll ånger och total brist på självinsikt. Det går inte. Det gäller också om en sedan bett om förlåtelse men fortsätter att göra om samma misstag gång på gång.

Och så finns det de som ber om förlåtelse för sitt eget välbefinnande. Så egocentriskt, haha! ba åh snälla förlåt mig jag har gjort fel. Men inte är uppriktigt ledsna över deras eget agerande, utan vill bara kunna leva vidare utan samvetskval.

Jag läste en bra artikel om det: LÄNK http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-forlata-ar-inte-alltid-bast. Att förlåta är alltså inte alltid det bästa. Jag har själv blivit illa behandlad i mitt liv, och det har gjort mig extremt dysfunktionell, och jag tror inte jag kan förlåta det. Acceptera det, visst - för det måste jag i grund och botten göra. Och att sluta vara arg och lägga ner energi på det. Att kasta bort forna tankar om vedergällning eller hämnd. Släppa det, bara. Som Ann Heberlein i artikeln föreslår, att vara likgiltig till det. Att acceptera att det är så och att det inte finns något att göra åt och att förlåta är två olika saker. Tänka att personen/personerna inte är någonting i förhållande till en själv längre, och inte kan skada en. Försöka radera dem, hur jävulskt svårt det än må vara. Annars kan dessvärre hatet emot de som behandlat en illa liknas vid ett gift, ett gift som genomsyrar hela ens person. Att bära på hat är farligt, det förgör ingen förutom en själv. Hatet förgiftar en, det för inget gott med sig. En ruttnar från insidan. Personligen tänker fan i mig inte förlåta. Det ligger så mycket känslor i det. Jag har inte kommit så långt i min utveckling ännu. Jag kan känna så jävla mycket vrede och ilska fortfarande. Jag har rätt att vara arg, i och för sig. Men det är mitt önskeläge, att vara likgiltig. Och jag tror jag kommer dit en dag.
För motsatsen till kärlek är ju trots allt inte hat, utan likgiltighet. "I don't hate you, I nothing you".

You've poisoned me
And I let you
I don't wanna hold on to the poison anymore
I wanna let go of the poison
And be free

Det handlar faktiskt inte bara om vad människor har gjort emot en själv, utan även att man låter dem göra det mot en. Låter dem kliva på en. Det är en fråga om att inse sitt eget värde och ha nog med självrespekt.
Har någon åsamkat en så pass mycket skada och ifrågasatt ens människovärde finns det inget alternativ.
Vissa saker kan och bör bara inte förlåtas. Det är viktigt att veta att det är okej att inte förlåta. 

Jag tycker det är intressant med ordavvänjning. Fick lite eld i baken till att skriva om det här. 

Språket är föränderligt och att använda sig av tal är en aktiv handling. Jag har skrivit om det förut, vikten av att formulera sig och hur vi genom språket befäster och cementerar vår världsbild. Att orden betyder.
Det för mig in på ord som är lite "förbjudna" att använda. Jag tror på mycket av det som komikern Marika Carlsson, aktuell med föreställningen "En negers uppväxt", sa i Jenny Strömstedt förra veckan - att vi inte ska vara rädda för orden och att förbud inte gör oss något gott. Som typ ordet neger, att "shit nu sa hen N-ordet!!!!!!!!". 
Jag tror ej på förbud, blir jag förbjuden något så vill jag bara göra det ännu mer. Det är lite så min hjärna fungerar, men det betyder inte att din gör det.
Jag tror det handlar mycket om hur man säger något, på vilket sätt man gör det. En är inte rasist bara för att en råkar använda sig av det. Jag kan råka säga neger utan att tänka mig för många gånger. Och hora, och slyna, och retard och efterbliven till folk. På skämt. Förhoppningvis förstår de människor som känner mig att jag inte menar något illa. Vi måste ju kunna skratta åt saker, som när min kompis Simon hittade på ett nytt ord för pepparkaka, nämligen "julneger". Vilket jag skrattade som FAN åt, i typ en halvtimme. Hahaha.
Fitta och kuk är ord jag kan använda nedsättande. Just "fitta" och "motherfucker" finner jag jävligt kvinnofientliga, brukar ofta säga fitta men försöka väga upp det genom att säga kuk extra mycket. Jag är inte mer än en människa som ofta talar innan jag tänkt mig för. Väldigt ofta.

N-ordet är rasistiskt. Men vad händer med orden när vi inte får använda dem!? Rasismen blir svårare att spotta av det. Den blir mer slugare och svår att ta på. Just som den idag är. Många vill argumentera att rasism inte finns längre, precis som att kvinnoförtryck inte heller finns. Det är just precis för att det bottnar i underliggande strukturer som blir allt svårare att ta på när "förbud" som dessa upprättas. I det politiskt korrekta Sverige ska en inte stöta sig med någon. Jag kan faktiskt tänka "TA EN FOTHERMUCKING CHILL PILL", till människor som hetsar över att en kändis råkat säga nåt stötande.

Marika Carlsson sa det så bra i avsnittet, vilket jag inte kan citera för att tv4play kräver premium för att se avsnittet (och jag aldrig minns ord), DE ÄR RIKTIGA HORJÄVLAR!!!!!

Vi kan i alla fall ta bort orden, men vad hjälper det när åsikterna består!? Det är de vidriga åsikterna som måste bort. Rasismen tar sig bara nya, mer subtila uttryck. Vilket kan vara mycket farligare, man räds konfrontation och på det sättet frodas ju fördomarna bara ÄNNU mer. Det blir liksom inte bättre av att förbjuda enstaka ord.
Men att jag inte tror på förbud betyder inte att jag menar att det är fritt fram och använda orden för att kränka andra människor. verkligen inte.

Sedan märker en dagligen hur syn på kön och sexualitet används nedsättande i tal och skrift.
En man på pizzerian förra veckan frågade ut mig om mina byxor, ifall de var av märket Helly Hansen. Han sa att han tidigare, men inte längre, hade varit en "märkesbög", och jag tycker absolut inte att man ska använda bög som skällsord. "Vilken bögig tröja", till exempel. Jag förstår inte hur kläder kan determinera ens sexuella läggning!?!
Tjejer kallas ofta för horor och slynor negativt, vilket jag inte tycker är okej. Men på nåt sätt vill jag reclaim:a orden, nåt fel på o va hora eller????????!

"Hen" har vunnit mark, och jag tycker det ordet är ett bra sådant. Många byter även ut "man" och använder istället "en" nu för tiden. Jag använder både och lite hipp som happ. Jag tycker ingen värdering bör läggas i kön, utan att en ska bemöta människor som människor oavsett. Ett enda speciellt ord kommer inte att förändra något, men hur vi blir bemötta stöper oss och jag försöker bemöta människor på ett bra sätt och däri inkluderas hur jag snackar med människor. Man tänker ju sällan på vad man egentligen säger, och när man börjar så märker man hur stört det egentligen är.

åååååh. det var väl allt! har inte strukturerat upp det här inlägget nå vidare, hade bara massa på hjärnan som var tvunget att komma ut. som en spya. sen har jag uttryckt mig lite fel och konstigt, men hoppas ni fattar hahaha.

här är länk till denna awesome:a kvinna http://www.dn.se/kultur-noje/scen/marika-carlsson-skrattar-at-rasismen HEJ!

Kjolen, frihet eller fängelse?

Frågan är hur mycket man ska göra politik av. Man kan göra det av ungefär allt, hitta en politisk vinkel i det mesta. Kläder har under historien visat på samhällsrang och könsåtskillnad. Vissa ser kjol och klänning som frigörande, andra som förtryckande. Funktionalitet kontra opraktiskhet.
Kläder säger så mycket om en person, valen av plagg och färgen på dem. Att se kläder ur ett genus och ett politiskt perspektiv är då fascinerande.

Jag tycker att slöjdebatten som ägde rum förut var väldigt intressant. Jag höll då i mångt och mycket med Lady Dahmer, som är en av de som fött mitt genusintresse. Jag anser som hon att det är så himla lätt att bli hemmablind. Läste för ett tag sedan boken "Kjolen - frihet eller ett fängelse?" av Christine Bard (hann dock aldrig läsa ut den helt, vilket jag inom en snar framtid mååste för att den var så himla bra). Den gav mig ett helt nytt synsätt på kläders politiska och genusmässiga roll. Den fick mig att skriva ner mina tankar, och jag frågade då mig själv om inte kjolen/klänningen och andra företeelser var den västerländska motsvarigheten till den österländska slöjan.
Det är lätt att ropa "FÖRTRYCK!!" när man ser en kvinna i slöja av olika tappningar, men att inte se det västerländska förtrycket som något förtryck. Det är oerhört svårt att se sitt eget förtryck. Rakade armhålor, ben, att vaxa marulken, plastikoperera sig. Skyhöga klackar, smink etc VS att bära slöja i olika tappningar. Blygdläppsförminskning/omskärelse kontra könsstympning. Vi har alla våra sjuka normer och dubbelmoralen är ett faktum.

Jag säger som Magnus Betnér: utseendet har blivit vår religion.

När det kommer till mig själv förstår jag nu mer ingående om varför jag klär mig som jag gör och aldrig har trivts i traditionellt kvinnliga klädesplagg. Men frihet borde ultimat stavas valfrihet, att få bära klänning/kjol bara för att man tycker att det är vackert. Att få bära vad man vill - för att man tycker att det är vackert. Inte att vi kvinnor tvingar oss att klä oss som män för att kompensera förtrycket. Men vad är då vackert!? Det är en definitionsfråga, eftersom vi har egna vackerhetsideal men samtidigt har olika syn på vad som är vackert. Kjolen har en historia av att vara "förtryckarplagg", det var en himla radikal idé att kvinnor skulle ha på sig byxor. Men så lång tycker jag att vi har kommit i alla fall, i dagens Sverige. Jag ser ingen människa som en liten förtryckt stackare utan det är strukturerna jag kritiserar och föraktar. Fastän jag ibland kan skämta en del om det.
En människa kan inte göra så mycket för att förändra ett helt systemet, men flera kan. Genom att förändra sin egen värld förändrar man någon annans på vägen, för våra världar korsar varandra liksom våra vägar. De är förevigt sammanbundna, vi delar världar.

Jag opponerar mig nog ganska starkt till den traditionella kvinnliga genusskruden med tanke på att jag snarare vill se mig som människa än som ett kön. Samtidigt är jag FÖR valfrihet men jag själv vantrivs i kjol och klänning och bär helst jeans. Jag är function before fashion, haha. Jag känner mig aldrig så okvinnlig som när jag har på mig kjol eller klänning - det är sant. Det är fritt fram att bära kjol, klänning eller byxa, men det har fortarande ett historiskt arv om du frågar mig. Men att valmöjligheten finns där är det väsentliga. Byxor kan väl lika gärna ses som mansförtryck, stänger in kronjuvelerna liksom.
Hell. Levde vi en FRISK värld hade män gått runt i klänningar/kjolar och släppt ballarna lösa. För det är vad som är MEDICINSKT hälsosamt. (Och det gör ju även vissa.)

När det kommer till färg så var färgen rosa en maskulin färg för hundra år sedan, så att vi sätter vikt vid maskulina och feminina färger när traditioner förändras tycker jag är patetiskt. Men det är som alltid, det finns kläder och så finns det KVINNOKLÄDER, vilket alltid är "det andra", lite sämre kläder alltså. Jag förstår att jag bör omvärdera och sluta racka ner på skira färger och feminina plagg. Men varför kan vi inte bara ha kläder och färger istället, en större valfrihet, utan att behöva benämna dem könsligt!? Vi är så usla i vårt könsfuskbygge.

Det amerikanska presidentvalet är ju typ motsvarigheten till den svenska Melodifestivalen, där pratade de mycket om kläderna, t.ex. Michelle Obamas uppseendeväckande stil med sina klänningar som visar upp hennes bara, muskulösa armar. Det är annat här, men kvinnliga politiker blir ofta recenserade efter stil i svenska tidningar också. PINSAMT! eftersom deras kläder inte är vad de borde bedömas efter.
Jag är inget fan av färgen rosa, eller klänningar, fast jag tror nog inte att det är just DET jag ogillar, utan snarare vad det konnoterar. Jag har ju lärt mig att se ner på det som förknippas som feminint, likt dem flesta.

Själv tycker jag om att klä mig bekvämt och praktiskt, men "horar" ibland upp mig för att jag känner att jag behöver't för att boosta mitt ego. Och att hora upp mig betyder i min värld kanske inte vad andra skulle se att "hora upp sig" som, men det är när jag känner att jag verkligen behöver bekräftelsen. Så långe jag gör det på mina egna premisser.

Jag talar i grund och botten om valfrihet. Om att veta att det även finns ett förtryck, som utmynnar i att vi tjejer får en roll att ikläda oss (bokstavligen, lol). Att vara varse, ha det i åtanke, men att samtidigt ha valfriheten.

Kläder är väl bara så förtryckande som den som bär dem känner sig!?
Ja, nu har jag fått ihop lite tankar i alla fall. Och kanske sått ett frö inuti er också.

BRA ARTIKEL: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/fanny-ambjornsson-rosa-den-farliga-fargen

Jag vill skriva något men har inget att skriva. Har blivit så förbannat slapp.

Jag har både allt & inget att skriva. När jag skriver får jag en chans att utveckla mina tankar, och det har jag nog inte gjort på ett tag. Jag har faktiskt inte haft ångest på bra länge. Kanske har det att göra med att göra att jag gräver mindre i min själ och slutar analysera saker i textform!?

Kanske det. Det är jobbigt att tänka, tänka på det negativa, bättre att då avstå.
Men jag vill ju inte förvandlas till någon ickereflekterande människa, jag tycker ju om att fundera.

Kanske har det också att göra med att jag känner att jag skriver så kasst.

Vad tror ni är bäst: att gräva i sitt förflutna och hoppas finna hjälp genom det, eller att bortse från allt och bara leva i nuet!? Ibland är jag själv inte så säker.
Vissa tror ju inte att det hjälper en att gräva i det förgångna. Varför ska man ner bland vrakdelarna av sjunkna skepp som är våra förflutna. Kommer vi finna någon dyrbar skatt om vi färdas ner dit, eller kommer vi bara finna värdelös bråte!? Kanske kommer vi finna både och.

The thing is, we don't know. Och valet är vårt eget.

Jag har någon tro om att man ljuger för sig själv om man inte tror att man tagit skada av traumatiska händelser och ärr från förr och bara fortsätter framåt. Att "Glömma det som varit". Man kan ju lura sig till att må bra på vissa sätt, det är väl ett av dem. Jag tror att man måste tillbaka och se på saker. Inte älta, men ta lärdom på något vis. Fråga sig varför det blev såhär, hur man ska göra för att ta sig framåt, bearbeta. Ta hand om sin inre krymling som kämpar för att ta sig upp.
Det kanske är lättare att bara gå framåt och inte tänka, men i slutändan är det det svåraste.

Men det är ju jävligt jobbigt att tänka och gräva med en fet bulldozer i det som varit. Jag kan förstå varför man vill ta den andra vägen. Något i mig har så svårt att tro på dem som säger att de mår bra trots att de gått igenom jobbiga saker om de är såna som blickar framåt.

Det kan förstöra en att blicka tillbaka, men det man SKULLE KUNNA vinna är mycket större. Om man har modet.

Jag undrar om jag inte borde sluta skriva, sluta få ångest, sluta behöva tänka. Fast, sen inser jag att jag inte ska det, för jag hoppas och tror att jag kommer vinna något större på det i slutändan.
Jag vill inte leva i någon slags villfarelse, och jag vill vara sann emot mig själv. Självförnekelse tar en ingenstans.

Så jag tar ett djupt andetag, dyker ner bland de förlista fartygen, och känner ofta att jag kommer drunkna för att jag får alldeles för lite luft. Kommer upp igen, och fortsätter proceduren. Tror jag skulle må gott av att investera i ett dykcertifikat!?

Milla Vånerholm, pirate of the unknown seas.

Det finns trots allt få ting som kan få en att må så bra som när man känner att man har skrivit något man är tillfreds med. Och jag hade visst en hel del att skriva i alla fall, bevisligen. PEACE!!!!!!!

Hej där! Nu har året snart nått sin ände, och därför känns någon sorts "årsavslut" här på bloggen befogat.
Jag är dålig på att räkna in saker i år ex: "det hände det året", "den låten var det årets bästa låt". Åren har en tendens att flyta in i varandra, då är det ju bra att lista thingies.

 

Men då. Nu ska jag hitta på lite egna rubriker och fylla i.

Årets sämsta? Jag har haft det förbannat bra när det har varit bra, och förbannat dåligt när det varit dåligt. Tvära kast. Mitt psyke har verkligen nått oanade proportioner. All rasism och alla vita kränkta män. SD's skyhöga opinionssiffror. Nå mer? Mitch Luckers bortgång, fyfan.

Årets bästa? På ett personligt plan är jag mest glad över de nya människorna jag fick privilegiet att lära känna. Främst Björn och Therese som jag lärt känna och verkligen tycker om. Såklart är jag tacksam för de jag redan känner också. Tack, vänner! Alla galna fester. Jag provade på att plugga och var helt uppfylld av det. Det har varit ett genusår, och hurra för det! Jag vågade bli lite mer ärlig med mig själv (och andra), även om det har varit svårt. GANGNAM STYLE!!!!!!!! årets bästa lå¨t kanske!=!??

Årets soundtrack fylls av: Mayday!, Jack white, Eddie Vedder, Yersinia, The Wallflowers, Graveyard, Gnucci, Die Antwoord och LANA DEL REY! Främst Lana, hon stal mitt hjärta ganska så hänsynslöst. Men det är jag glad för.

Årets populärkulturella yttringar: PODCASTS! Det här var podcastens år. Alex och Sigge, Filip och Fredrik (som jag iofsig slutat lyssna på eftersom jag känner att de är lite för "grabbiga" och känslokalla), Rickard Olsson och Olof Röhlanders podcast mfl.
Torka aldrig tårar utan handskar, som detta rörde oss! Historieätarna! Har säkert glömt en massa nu dock.

Det här året har jag varit kåt på: Harry Styles, Alexander Skarsgård (som alltid), Cyrus Spencer, Sam Larsen, killar med dreads. Ahhhhhhhh. I dunno.

2013 och i framtiden.. ska jag jobba på att vara ännu mer ärlig emot mig själv och klara upp mina problem. Jag har en lång väg att gå. Jag ska försöka emancipera mig själv från det som gör så jävla ont. Och vara i balans.

bjur på litt bilder osså:

Björn ramlade från stolen, istället för att hjälpa honom upp sa jag, HJÄLP HONOM INTE UPP JAG MÅSTE TA ETT KORT! dats a true friend.

Åså en egopic på det!! Det får väl sammanfatta det. Gott nytt år på er, allesammans!
Nu blickar vi framåt. PUSS.

Jag har börjat intressera mig mer för klass och vad klass har för roll när det kommer till utanförskap.
Jag skäms lite över hur grund jag varit i min samhälls- och maktanalys förut, att jag inte tagit det i någon som helst beaktning. Jag hade aldrig riktigt tänkt på klass och etnicitet/ras innan jag läste genus. Just pga är själv vit, alltså privligerad. Jag har alltid varit emot rasism, som vilken vettig männsiska som helst, men aldrig förstått mekanismerna bakom den. Förrän nu. Genusvetenskapen tog upp det, hur klass, kön och etnicitet skär igenom varandra och är sammankopplade. Intersektionen mellan dessa måste uppmärksammas, det finns fler förtryck än bara könsligt sådant. Dags att kliva ut ur den etnocentriska bubblan.

Varför skulle jag ens någonsin reflektera kring ras/etnicitet egentligen!? Eftersom jag är vit, därmed priviligerad, och rasistiska strukturer finns djupt rotade i samhället, och uppmuntrar mig att inte ägna det en tanke. Varför skulle ett system som upphöjer mig utifrån hudfärg få mig att fundera kring om det är fel!? Å andra sidan, om jag inte funderar kring det, så blir jag en del av rasismen istället och trivs att vara en del av överheten, ser den som naturlig. Det är när vi börjar tänka till som saker händer. Hänger ni med? Många tror inte rasismen finns kvar, och det tror jag är jättefarligt. Ungefär som människor inte tror att kristendomens synsätt lever kvar.
Som i Sverige förr i tiden, kungen stod högst upp på samhällsstegen med en makt så naturlig, den sades vara given till honom från Gud, och det trodde man på. Men det är inte naturligt, och krävs ifrågasättning. Speciellt när makten har tagits från andra människor för att gynna en själv som den i historien har gjorts. Idag vet vi bättre.

Jag blir sjukt upprörd och illa berörd av all rasism jag ser på nätet. På Facebook till exempel och jag försöker ta den debatten.

Och sedan klass då. Jag tycker det är väldigt intressant, har reflekterat mycket kring min egen klasstillhörighet och skrivit en del om det. Jag vet inte vad jag ska definiera mig som. Jag vill nog inte skriva om det heller, för jag har många gånger i mitt liv känt så otroligt mycket skam över hur lite pengar jag och min familj har haft.

SVT har just nu en följetång dokumentärfilmer om fattigdom i världen under projektet "Why Poverty?". Har bara kollat på två stycken filmer än så länge, den om gatan Park avenue 740 i USA, som är maktens epicentrum där de rikaste människorna i USA bor. Och filmen "Vi fattiga", om fattigdomens historia ända från början till nutid. Jag fick vetskap om att man i historien sett maktfördelningen, klassklyftorna, som helt naturlig. Men man kan inte se det som naturligt att vissa människor är fattiga och vissa är rika. 

För att dessa snuskigt rika ska kunna finnas, så är fattigdom en förutsättning och ett måste. De båda är beroende av varandra. Vi kan inte kolla på fattigdom utan att kolla på rikedom. "Poverty makes the world go round". I vissa delar av världen föds människor in i fattigdom och har nästan ingen chans att ta sig ur den. Men det blir bättre.

 I filmen om USA, drömmarnas land där allting är möjligt(eller!?), ser man tydligt hur de som har pengar är dem med den riktiga makten. Företagen är de som styr och gynnas. Politikerna behöver pengar för att sponsra sina valkampanjer och går till de väldigt rika VD:erna och cheferna för mångmiljonföretag som i gengäld får igenom lagförslag om sänkta skatter och på så vis tjänar mera smutsiga pengar. Politikerna är liksom köpta av storföretagen. Jag blir äcklad, av kapitalism och att hela världen är köpt. Den blir till en vara. Alla blir vi till varor.
Makrnaden håller kvar människor i fattigdom och systemet gynnar de rika. Och sen delen om Paul Ryan och Ayn Rand också. Ja, ni får helt enkelt kolla upp det på svtplay själva tycker jag! Det finns så mycket att tycka och tänka om.

Att alla har en ärlig chans är bluff och båg. Som tur bor just vi i Sverige, som är ett land där vi har det förhållandevis bra och klassgapet inte är nära på lika stort som i andra delar av världen. Det är lättare att lyftas från fattigdom här i våra demokratiska länder.

Pengar betyder makt och inflytande, därför är klassperspektivet så viktigt. Och jag tycker det är bra att SVT belyser frågan om fattigdom genom dessa filmer.

Hej folks! det var en stund sedan. 

Ikväll har jag har mest glott på Twilight Eclipse med cricket. Orka zappa över till Debatt på SVT och beskåda cirkusen där. När blev det ett sånt skämt!? huga.
Tacka vet jag twitter, stället där debatter pågår ständigt, där det erbjuds många vinklar och fler röster synliggörs. Tokgillar twittermediet! Inte för att jag själv nödvändigtvis är med i debatterna, men vem är jag att ha en åsikt om nåt egentligen? hahaha. Jag har ofta lite svårt att stå för mina egna åsikter, så jag levererar dem med humor. >försvarsmekanism<. Jag har svårt att blotta dem för att jag har svårt för mothugg och kritik, har någon slags rädsla för seriositeten!? men jag blir bättre. Eller jag har svårt att försvara mig, för jag har så himla dålig självkänsla. Det kanske man inte borde YTTRA för då får människor ännu lättare att trycka ner en. Men var varsamma dåååååå.

Anyways, Twilight-serien tänkte jag skriva lite om!
När jag studerade Genus A hade vi ett arbete inom delkursen populärkultur och en basgrupp i kursen valde att analysera Twilight Eclipse ur bland annat ett vithetsperspektiv. Minns väldigt lite ur just den analysen men minns att den var VÄLDIGT intressant och bra. Det är faktiskt förvånande hur lite av kursen jag minns!? hahaha. mitt minne har liksom försvunnit helt. minns aldrig ORD - bara hur dem fick mig att känna. har svårt med inlärning & minne.
Men ah, jag började tänka tillbaka lite på detta med ras under filmens gång, det kom liksom tillbaks till mig.

Mycket händer under ytan som vi aldrig reflekterar över. Men när vi fick reflektera över det här i kursen så sögs jag in. Vi är väldigt omedvetna om vår egen ras, vår vithet, då vi ser vår hudfärg som det självklara och förgivettagna, ungefär som att vatten saknar smak. Vi reflekterar över vår ras som så att vi inte har någon.(Ser ni - nu skrev jag att VI är väldigt omedvetna om VÅR vithet - och tänk om det är någon av annan etnicitet som läser detta!? Precis så självklar ser jag min egen hudfärg som.) Och som att mannen är människan, subjektet, och kvinnan objektet. Och vadå vithet, egentligen!? Vi är ju inte ens vita, och de vi refererar till som "svarta" är ju inte ens svarta. Vi tänker inte till, för dem här bilderna är så inpräglade i oss redan från start. Vi ser en bild av något och det ger oss undermedvetna signaler som vi tar till oss, medan vi kan rycka på axlarna och tänka mest ingenting om det. Därför är det så intressant med bilder och t.ex. ras då. Genusfotografen är ju bäst när det gäller att uppmärksamma "dolt" bildspråk så läs hans blogg!!!!!!!

TWILIGHT DÅ:
Intressant att Edward är en av "the pale faces", som de kallas, bleka som as och har otroliga egenskaper gentemot alla andra. De kan springa snabbt, är otroligt starka, odödliga osv. De upphöjs genom filmen, och Bella vill ju vara en av dem. Jacob, däremot, är en varulv, en best och SAMTIDIGT en native american. Jacob är ju ett djur, och hans djuriskhet framhävs ofta, han är utlämnad till sin biologi och inom stammen märker man en aggressivitet och djuriskhet. Mörkhyade och folk av annan etinicitet har i historien ansetts vara mer närbesläktade med djur än vad "vita" människor har. De har ansetts vara "underutvecklade apor" och annat otroligt anstötligt.

Det har nyligen varit val i USA, tror ingen undgått det. Glad över att Romney inte vann, för han är ju bara ett jävla skämt. Att han är mormon också. Jag tycker personligen att politik och religion DON'T MIX! och kommer aldrig att göra. mindes att författaren till Twilight-böckerna, Stephenie Meyer, ja hon ÄR JU OCKSÅ MORMON. Or should I say moron? Då föll några pusselbitar på plats.
Homohat, traditionell syn på könen och dess roller, prolife och rasism. YAAAAAAAAY! precis det vi behöver mer av.
"Bella, will you marry me??????" ......... äktenskap, vilken ren bullshit alltså hahaha. Sluta plantera frön i ungdomars hjärnor om äktenskap och ouppnåeliga kärleksideal. jag har ju inte sett den fjärde filmen men jag antar att så antiabort som en mormon bör vara så föder bella den där vampungen. 
Min tanke när jag såg twilight för första gången var "när ska de knulla?". Kände mig totalt snuvad på konfektet. Men klart de måste gifta sig innan de ligger, allt annat vore otänkbart. Och irritationen över K-stews otroligt fantastiska skådespelarinsats med hela ETT ENDA ansiktsuttryck, för att inte tala om hennes konstanta stönande. Herregud hon är tom värre än sandra oh i grey's anatomy!
lite komiskt att sandra oh heter just "oh", hahaha. hon ser så plågad ut, som att hela hennes inre kvider just "ohhhhhh". hennes ansiktsuttryck klaffar bra med hennes efternamn liksom.

ska jag se de två sista filmerna som jag inte sett! då? ja, jag kan ju analysera mer då ju! om jag skulle vilja
The Cullen's skulle lika gärna kunna vara medlemmar av Klu Klux Klan.

AH märker ni hur många trådar jag har dragit i under det här inlägget?
vart vill jag komma? det alldeles för mycket för mig
Slarvar väldigt med grammatik när jag blir upphetsad, vilket jag tror ni vet, så hav överseende hahaha.-

Herre vilket passande ämne jag skrivit om, för den nya filmen har ju strax premiär!!!!!

Vi får prata vidare nån gång.
Jag ska fan upp tidigt så jag måste sova. PUSS.

Hållbar utveckling? eller bara brinna snabbt och vackert
Jag vill vara en fyrverkeripjäs
jag vill att mitt liv ska vara som ett regn av fyrverkerier
"underbart är kort"
smattra
lysa upp, skänka liv åt himlen
i några sekunder
inget dystert, bara glädje
fast där finns något djupt tragiskt
vad är meningen?
Att lida i en evighet eller sluta när det är som bäst?
jag vill bara vara en dagslända.
eller kanske känner jag mig som en sån.

live fast die young.
ofta känner jag mig alldeles bubblig, som kolsyra. intensiv.
sedan blir jag totalt avslagen, avtrubbad.
brinner fort men slocknar snabbt.

problemet är bara, när ska man sluta? hur vet man när man har som roligast?
tänk om man kan ha roligare? när ska man gå? lägga ner?
man vet oftast när man har haft som roligast en tid efteråt, därför blir det svårt.

Är det meningen att jag ska leva ett helt liv?
Måste alla människor vilja leva förevigt?
Är det inte bättre att brinna upp, snabbt och intensivt.. än att tyna bort, sakta men säkert?

låten till detta: Ryan Adams – Firecracker

Ofta skriver jag dock kommenterarer som jag sedan aldrig kommer att skicka.
Kanske känner mig löjlig. Har ju ett extremt mindervärdeskomplex och tror att jag inte borde uttala mig om något för att min åsikt inte är värdefull.

btw
hur vacker människa? (älskar fräknar)


Sovtajm!

/ millie, one step closer to saving the world

nämen usch vad deprimerande och dålig på att använda punkt jag är
nighty

But I'm hopeful that one day I will.

Nu har jag huvudvärk och ska sova, vem orkar med mitt seriösa dravel day in and day out.
HAH.