hej alla vänner!!!!! här är saker som upptar min tankeverksamhet just nu:

1. hur länge jag har haft den här tampongen i fittan!?!?
hm, nästan i sju timmar om jag räknar nu. har glömt byta. säger som hanapee "OOPS!"

2. Det leder mig in på när ens tampong sitter lite snett, hur jobbigt!? eller när man råkar föra in den lite fel så att det gör ont. #GIRLPROBLEMS

3. det här med att Petra Mede kommer programleda Eurovision song contest! FAN vad jag älskar henne. Kan inte hon adoptera mig!? Genial kvinna, vill bli som henne när jag blir stor. Förstår inte agget emot henne på något plan, ba f'att hon är en kvinna som VÅGAR ta plats. Sticker väl flera människor i ögonen.

 

4. & DET HÄR MED ATT MELODIFESTIVALEN BÖRJAR PÅ LÖRDAG!!!!!!!!!!!!!!!? JAG FULLKOMLIGEN VÄLTRAR MIG I SAMTIDSHAPPENINGS, HAR ALLTID ÄLSKAT MELODIFESTIVALEN FÖR JA E SÅ TÖNTIG. GLITTER & GLAMOUR. JAG ÄLSKAR DET HÄR. HAHAHA. precis som jag älskar galor osv.

 

5. Att Manic Street Preachers är så JÄVULSKT bra. Tack vare På Spåret upptäckte jag just det, hurra. Visst har jag hört dem förut, men aldrig riktigt uppmärksammat the awesomeness.

6. Den här låten av dem Manic Street Preachers – If You Tolerate This Your Children Will Be Next, själva meningen "If you tolerate this then your children will be next" är så stark för mig. Värd att tänka på.

7. Detta med att jag SKRIKER varje gång jag blir typ hetsglad, av t.ex. att ha sett ett gulligt djur eller nåt kul har hänt. Låter ungefär såhär: "IHHHHHHHHHHHHHHHHH". 

8. Det sjuka med att majoriteten av deltagarna i Top model Sverige är yngre än mig. hahahaha.

och här kommer några bilder i brist på annat.
i våras när jag hade hår

I CHANGE SHAPES JUST TO HIDE IN THIS PLACE BUT I'M STILL I'M STILL AN ANIMAL

gue vad jag hatade den här låten innan, och nu har den fastnat som klister.
LOVE IT!!!!!!!!!!!!! Gnucci är alltså en sann förebild. Känner mig liksom empowered av henne.
Goodah.

hej hallå kära mongosaurusar! 

Det är fredag. What ya all doin!? Jag har party för mig själv, men jag ska kolla glo På Spåret!!!!!!! Det har redan börjat. Gaaah, jag är så ölsugen. Ska ej supa på typ en månad. Det borde jag väl klara!? Skam om jag bryter det redan nu. Är ganska trött på superiet ju. Blir påeggad av alla andra, I guess.

Jag är dock inte drottningen av självbehärskning. Nej, det här blir ett sånt kort inlägg.

PS. tvserien "The Neighbors" är SÅ rolig. Skrattade HÖGT. Ni borde se den.

/ Tidsoptimisten millie som har ett tåg att catcha

Vem visste att hon en dag skulle bli ett sånt fullfjädrat geni!?

Det här citatet fångar verkligen essensen av den jag är mer än något annat har gjort, på väldigt länge.

 

Jag älskar jacksfilms på youtube och hans serie vid namn "Your grammar sucks".
Alltså, den är hysteriskt rolig HAHAHAHAHA.

Beskåda, BICHES!

Kjolen, frihet eller fängelse?

Frågan är hur mycket man ska göra politik av. Man kan göra det av ungefär allt, hitta en politisk vinkel i det mesta. Kläder har under historien visat på samhällsrang och könsåtskillnad. Vissa ser kjol och klänning som frigörande, andra som förtryckande. Funktionalitet kontra opraktiskhet.
Kläder säger så mycket om en person, valen av plagg och färgen på dem. Att se kläder ur ett genus och ett politiskt perspektiv är då fascinerande.

Jag tycker att slöjdebatten som ägde rum förut var väldigt intressant. Jag höll då i mångt och mycket med Lady Dahmer, som är en av de som fött mitt genusintresse. Jag anser som hon att det är så himla lätt att bli hemmablind. Läste för ett tag sedan boken "Kjolen - frihet eller ett fängelse?" av Christine Bard (hann dock aldrig läsa ut den helt, vilket jag inom en snar framtid mååste för att den var så himla bra). Den gav mig ett helt nytt synsätt på kläders politiska och genusmässiga roll. Den fick mig att skriva ner mina tankar, och jag frågade då mig själv om inte kjolen/klänningen och andra företeelser var den västerländska motsvarigheten till den österländska slöjan.
Det är lätt att ropa "FÖRTRYCK!!" när man ser en kvinna i slöja av olika tappningar, men att inte se det västerländska förtrycket som något förtryck. Det är oerhört svårt att se sitt eget förtryck. Rakade armhålor, ben, att vaxa marulken, plastikoperera sig. Skyhöga klackar, smink etc VS att bära slöja i olika tappningar. Blygdläppsförminskning/omskärelse kontra könsstympning. Vi har alla våra sjuka normer och dubbelmoralen är ett faktum.

Jag säger som Magnus Betnér: utseendet har blivit vår religion.

När det kommer till mig själv förstår jag nu mer ingående om varför jag klär mig som jag gör och aldrig har trivts i traditionellt kvinnliga klädesplagg. Men frihet borde ultimat stavas valfrihet, att få bära klänning/kjol bara för att man tycker att det är vackert. Att få bära vad man vill - för att man tycker att det är vackert. Inte att vi kvinnor tvingar oss att klä oss som män för att kompensera förtrycket. Men vad är då vackert!? Det är en definitionsfråga, eftersom vi har egna vackerhetsideal men samtidigt har olika syn på vad som är vackert. Kjolen har en historia av att vara "förtryckarplagg", det var en himla radikal idé att kvinnor skulle ha på sig byxor. Men så lång tycker jag att vi har kommit i alla fall, i dagens Sverige. Jag ser ingen människa som en liten förtryckt stackare utan det är strukturerna jag kritiserar och föraktar. Fastän jag ibland kan skämta en del om det.
En människa kan inte göra så mycket för att förändra ett helt systemet, men flera kan. Genom att förändra sin egen värld förändrar man någon annans på vägen, för våra världar korsar varandra liksom våra vägar. De är förevigt sammanbundna, vi delar världar.

Jag opponerar mig nog ganska starkt till den traditionella kvinnliga genusskruden med tanke på att jag snarare vill se mig som människa än som ett kön. Samtidigt är jag FÖR valfrihet men jag själv vantrivs i kjol och klänning och bär helst jeans. Jag är function before fashion, haha. Jag känner mig aldrig så okvinnlig som när jag har på mig kjol eller klänning - det är sant. Det är fritt fram att bära kjol, klänning eller byxa, men det har fortarande ett historiskt arv om du frågar mig. Men att valmöjligheten finns där är det väsentliga. Byxor kan väl lika gärna ses som mansförtryck, stänger in kronjuvelerna liksom.
Hell. Levde vi en FRISK värld hade män gått runt i klänningar/kjolar och släppt ballarna lösa. För det är vad som är MEDICINSKT hälsosamt. (Och det gör ju även vissa.)

När det kommer till färg så var färgen rosa en maskulin färg för hundra år sedan, så att vi sätter vikt vid maskulina och feminina färger när traditioner förändras tycker jag är patetiskt. Men det är som alltid, det finns kläder och så finns det KVINNOKLÄDER, vilket alltid är "det andra", lite sämre kläder alltså. Jag förstår att jag bör omvärdera och sluta racka ner på skira färger och feminina plagg. Men varför kan vi inte bara ha kläder och färger istället, en större valfrihet, utan att behöva benämna dem könsligt!? Vi är så usla i vårt könsfuskbygge.

Det amerikanska presidentvalet är ju typ motsvarigheten till den svenska Melodifestivalen, där pratade de mycket om kläderna, t.ex. Michelle Obamas uppseendeväckande stil med sina klänningar som visar upp hennes bara, muskulösa armar. Det är annat här, men kvinnliga politiker blir ofta recenserade efter stil i svenska tidningar också. PINSAMT! eftersom deras kläder inte är vad de borde bedömas efter.
Jag är inget fan av färgen rosa, eller klänningar, fast jag tror nog inte att det är just DET jag ogillar, utan snarare vad det konnoterar. Jag har ju lärt mig att se ner på det som förknippas som feminint, likt dem flesta.

Själv tycker jag om att klä mig bekvämt och praktiskt, men "horar" ibland upp mig för att jag känner att jag behöver't för att boosta mitt ego. Och att hora upp mig betyder i min värld kanske inte vad andra skulle se att "hora upp sig" som, men det är när jag känner att jag verkligen behöver bekräftelsen. Så långe jag gör det på mina egna premisser.

Jag talar i grund och botten om valfrihet. Om att veta att det även finns ett förtryck, som utmynnar i att vi tjejer får en roll att ikläda oss (bokstavligen, lol). Att vara varse, ha det i åtanke, men att samtidigt ha valfriheten.

Kläder är väl bara så förtryckande som den som bär dem känner sig!?
Ja, nu har jag fått ihop lite tankar i alla fall. Och kanske sått ett frö inuti er också.

BRA ARTIKEL: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/fanny-ambjornsson-rosa-den-farliga-fargen

Jag vill skriva något men har inget att skriva. Har blivit så förbannat slapp.

Jag har både allt & inget att skriva. När jag skriver får jag en chans att utveckla mina tankar, och det har jag nog inte gjort på ett tag. Jag har faktiskt inte haft ångest på bra länge. Kanske har det att göra med att göra att jag gräver mindre i min själ och slutar analysera saker i textform!?

Kanske det. Det är jobbigt att tänka, tänka på det negativa, bättre att då avstå.
Men jag vill ju inte förvandlas till någon ickereflekterande människa, jag tycker ju om att fundera.

Kanske har det också att göra med att jag känner att jag skriver så kasst.

Vad tror ni är bäst: att gräva i sitt förflutna och hoppas finna hjälp genom det, eller att bortse från allt och bara leva i nuet!? Ibland är jag själv inte så säker.
Vissa tror ju inte att det hjälper en att gräva i det förgångna. Varför ska man ner bland vrakdelarna av sjunkna skepp som är våra förflutna. Kommer vi finna någon dyrbar skatt om vi färdas ner dit, eller kommer vi bara finna värdelös bråte!? Kanske kommer vi finna både och.

The thing is, we don't know. Och valet är vårt eget.

Jag har någon tro om att man ljuger för sig själv om man inte tror att man tagit skada av traumatiska händelser och ärr från förr och bara fortsätter framåt. Att "Glömma det som varit". Man kan ju lura sig till att må bra på vissa sätt, det är väl ett av dem. Jag tror att man måste tillbaka och se på saker. Inte älta, men ta lärdom på något vis. Fråga sig varför det blev såhär, hur man ska göra för att ta sig framåt, bearbeta. Ta hand om sin inre krymling som kämpar för att ta sig upp.
Det kanske är lättare att bara gå framåt och inte tänka, men i slutändan är det det svåraste.

Men det är ju jävligt jobbigt att tänka och gräva med en fet bulldozer i det som varit. Jag kan förstå varför man vill ta den andra vägen. Något i mig har så svårt att tro på dem som säger att de mår bra trots att de gått igenom jobbiga saker om de är såna som blickar framåt.

Det kan förstöra en att blicka tillbaka, men det man SKULLE KUNNA vinna är mycket större. Om man har modet.

Jag undrar om jag inte borde sluta skriva, sluta få ångest, sluta behöva tänka. Fast, sen inser jag att jag inte ska det, för jag hoppas och tror att jag kommer vinna något större på det i slutändan.
Jag vill inte leva i någon slags villfarelse, och jag vill vara sann emot mig själv. Självförnekelse tar en ingenstans.

Så jag tar ett djupt andetag, dyker ner bland de förlista fartygen, och känner ofta att jag kommer drunkna för att jag får alldeles för lite luft. Kommer upp igen, och fortsätter proceduren. Tror jag skulle må gott av att investera i ett dykcertifikat!?

Milla Vånerholm, pirate of the unknown seas.

Det finns trots allt få ting som kan få en att må så bra som när man känner att man har skrivit något man är tillfreds med. Och jag hade visst en hel del att skriva i alla fall, bevisligen. PEACE!!!!!!!

It's been there all my life, it ain't something I choose
I got the restless blues

kände mig _väldigt_ naken på nyårsafton. Så inte jag. vsg för bild. HAHAHA jag hatar min näsa, så "uppåt".
take it cool in a swimming pool!