Sitter med pappa och diskuterar ekonomi. Det är aldrig en bra grej. Han frågar ifall jag och min syrra inte skäms, som levt på stackars honom så länge. Och påpekar att jag och syrran är dåliga tjejer för att vi inte ens kan baka/laga mat, för sånt ska tjejer kunna. Liksom, hahaha. Jag vill fråga: skäms inte du, som rustat dina barn så illa inför vuxenlivet!? Skäms inte du för att du inte givit dem någon trygg grund att stå på under hela deras liv. Infantiliserat dem. Att du är en så stor bidragande faktor till att de idag inte är hela människor!? Att de mår SKIT, och har känslomässiga problem. Men det går inte att resonera, så jag skiter i det. Linjen bryts, och samtalet ebbar ut.

 

JAG BLIR SÅ FRUSTRERAD

just såna här stunder känner jag mig så ensam och föräldralös en människa bara kan bli

I belong to no one.

Utifall att ni har missat det. Kollektivets genialitet väller över, älskarom så!
De är bästbästbäst och bevisar det gång på gång. Senast med denna parodi på Swedish House Mafia. Min blogg är en sån kärleksspruta atm, sprider löve on da interwebz. Feels good! jag är en kärleksfull person sådeså *CYBEROMFAMNAR ER*

KOLLARÅ

Här sitter jag och svettas framför datorn min. Jag är så trött att jag inte längre känner av min egen trötthet, det har gått så långt. Men jag TROR att jag har energi, så det går ändå. Jag har så mycket att dela med mig av till er, som jag vill skriva här! Jag sitter och lyssnar på Ghost – Year Zero och SMÄLLER AV!!!!!!!!! För, fa-aan vad bra det är. Fan vad bra Ghost är (ingen nyhet där)! Blir totalt hänförd av det jag hör. Till och med min pappa frågade vad det var jag lyssnade på, han tycktes diggade det.

HAIL SATAN. Och fan vad coolt att de spelat på Coachella också. Att de är så genreöverskridande som band.

Jag hade ju mina "satanistår" (lol hahaha) när jag var sådär 16-17, religionsmotståndare som lyssnade på musik med väldig religionskritik, fast när jag tittar tillbaka ser jag bara hur jag töntig jag var. Jag är väl emot religion idag med, men verkligen inte på samma sätt. Då var det mer "döööööö alla kristna fittor, åt helvete med gud, jag vill korsfästa spädbarn" etc. När jag var yngre var jag som en ofta är när en är yngre: arg, fylld av hat. Idag ser jag mig som en mer fredlig människa, men man behövde ju gå igenom det där med för att komma hit. Jag fokar inte på enskilda troende idag, för de finns det massvis utav, snarare religionen som sådan och allt den har utsatt människor för i århundraden. Men jag vet att religion inte bara är dålig, skulle själv vilja känna samhörighet med en grupp på ett djupare plan. Och det gör jag! För det finns ju substitut till det, saker som tagit religionens plats i vår västerländska sekulära samhälle, som till exempel musiken. Jag är en evig dyrkare av de som står på scenen, musiken jag tycker om. Precis som andra fans är. Det är sektliknande. Å jag vill också stå på scenen, bli dyrkad. Ha makt, vara någons religion. Hahaha.

Lite av en bra gammal text jag älskade:
CHILDREN OF SATAN IT'S TIME TO BRING PAIN
STAND BY YOUR SIDE WHEN CHRISTIANS ENGAGED
ANGELIC PASTURES IS WHERE WE WILL WAR
ONCE AND FOR ALL WE WILL SETTLE THE SCORE

På tal om liknande låttexter; Ska en säga något, så måste en säga det radikalt och inte mjäkigt, för annars lyssnar inte människor. Man hörs inte. En kan tycka det låter extremt, men det sätter åtminstone igång hjärnkontoret & får en att fundera. Vem fan skulle lyssna på en låt som gick: "I don't like religion and what it has put people through, but I understand why some may need it". NÄE va!?!

Det var lite tankar jag hade för denna gång. Nu är jag hungrig, ska rota i skafferiet!

Fridens liljor varde med er.

Vad är ansvar och varför i helvete har jag så lite av ansvarsfullhet i mig!? Varför har jag en sån monumental oförmåga att ta det? varifrån kan den härledas?
Jag brottas så mycket med de här frågorna, och jag rycker frustrerat hårstrån ur skalpen på mig själv för jag blir inte klok på det. Kanske saknar jag något fundamentalt inombords, vore en lättvindig bortförklaring. När det kommer till ansvar så överlåter jag det åt någon annan, springer iväg det snabbaste jag kan, kanske för att jag är så osäker. Jag tror inte att jag har förmågan att skapa bra val åt mig själv helt på egen hand. Det är ju så jävla läskigt. "NÄMEN VAD TYCKER DU!?", jag ser jämt till vad andra tycker. Kan aldrig göra något själv.

GAHHHHHH MILLA DITT JÄVLACPFEJS
kan någon förklara för mig vad ansvar är och hur man tar det tack!

Det känns som att jag är sämre än alla andra, och aldrig kommer leva upp till nåt. En förlorad sort.
Hatar känslan. Ni är riktiga människor och jag är en iakttagare av er.

Här kommer en bra låt för att liva upp stämningen istället. Är ju inte deppig eller så, bara kommer bort mig i tankar om min egen uselhet, hahaha. Enjoy!

Jag har tänkt mycket på förlåtelse ett tag, om att förlåta.

Det var tidig morgon och jag hade varit ute och festat. Jag hade som vanligt svårt att sova, så jag bestämde mig för att sätta på tv:n istället. Det gick ett avsnitt av Oprah Winfrey show och det var en story om en familj, familjen Whitaker, där sonen Bart hade försökt mörda hela sin familj, och nästan lyckats. Hans far hade överlevt sina skador, medan modern och brodern dödades i kallt blod. Han hade inte hade varit den han utgett sig för att vara, men familjen märkte ingenting underligt. Under ytan var han ett psycho.
Jag minns inte riktigt allt i detalj, eftersom jag fortfarande var smått full när jag såg det här. De var i alla fall en fullt fungerande familj, och det gjorde mig såklart full av avsmak när jag såg det här. Det var ett bevis på det yttersta sveket, att ens egen son kan göra något sånt. Något en aldrig kan begripa hur mycket en försöker. Det allra mest oförlåtliga.
Det kom därför som en fullständig chock för mig när Barts pappa i studion blev intervjuad av Oprah Winfrey och sa att han hade förlåtit sin son. Jag var _fullständigt_ oförstående till hur han kunde förlåta en så motbjudande handling. Guds bud är att alltid förlåta, vända andra kinden till, att vara storsint. Och den här mannen var kristen, så det går ju att förstå på så sätt. But fuck that, I'd say.
Förlåtelse är ett ämne jag tänkt en del på tidigare. För vad är egentligen rimligt att förlåta? Och varför behöver en förlåta, måste en?
Jag tänker såhär kring förlåtelse; att om du gjort någon illa men haft möjligheten att agera på ett annat sätt (beror ju även på situation), men fortfarande valt att göra personen illa, har du inte rätten till att bli förlåten. För det är ett VAL en gör, att aktivt skada en annan människa.

Och än värre; hur fan ska en kunna förlåta någon som behandlat en fel, och samtidigt inte ens erkänner att hen har gjort det?! Som visar noll ånger och total brist på självinsikt. Det går inte. Det gäller också om en sedan bett om förlåtelse men fortsätter att göra om samma misstag gång på gång.

Och så finns det de som ber om förlåtelse för sitt eget välbefinnande. Så egocentriskt, haha! ba åh snälla förlåt mig jag har gjort fel. Men inte är uppriktigt ledsna över deras eget agerande, utan vill bara kunna leva vidare utan samvetskval.

Jag läste en bra artikel om det: LÄNK http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-forlata-ar-inte-alltid-bast. Att förlåta är alltså inte alltid det bästa. Jag har själv blivit illa behandlad i mitt liv, och det har gjort mig extremt dysfunktionell, och jag tror inte jag kan förlåta det. Acceptera det, visst - för det måste jag i grund och botten göra. Och att sluta vara arg och lägga ner energi på det. Att kasta bort forna tankar om vedergällning eller hämnd. Släppa det, bara. Som Ann Heberlein i artikeln föreslår, att vara likgiltig till det. Att acceptera att det är så och att det inte finns något att göra åt och att förlåta är två olika saker. Tänka att personen/personerna inte är någonting i förhållande till en själv längre, och inte kan skada en. Försöka radera dem, hur jävulskt svårt det än må vara. Annars kan dessvärre hatet emot de som behandlat en illa liknas vid ett gift, ett gift som genomsyrar hela ens person. Att bära på hat är farligt, det förgör ingen förutom en själv. Hatet förgiftar en, det för inget gott med sig. En ruttnar från insidan. Personligen tänker fan i mig inte förlåta. Det ligger så mycket känslor i det. Jag har inte kommit så långt i min utveckling ännu. Jag kan känna så jävla mycket vrede och ilska fortfarande. Jag har rätt att vara arg, i och för sig. Men det är mitt önskeläge, att vara likgiltig. Och jag tror jag kommer dit en dag.
För motsatsen till kärlek är ju trots allt inte hat, utan likgiltighet. "I don't hate you, I nothing you".

You've poisoned me
And I let you
I don't wanna hold on to the poison anymore
I wanna let go of the poison
And be free

Det handlar faktiskt inte bara om vad människor har gjort emot en själv, utan även att man låter dem göra det mot en. Låter dem kliva på en. Det är en fråga om att inse sitt eget värde och ha nog med självrespekt.
Har någon åsamkat en så pass mycket skada och ifrågasatt ens människovärde finns det inget alternativ.
Vissa saker kan och bör bara inte förlåtas. Det är viktigt att veta att det är okej att inte förlåta. 

Jag har haft en härlig helg, hängt lite med vänner men mest hängt med mig själv. Har känt ett stort välbehag av något slag. Mosighet. Jag värderar ensamheten som fan. Nån annan som jag!? Jag är extremt sällskapssjuk samtidigt som jag älskar att vara ensam hahaha. Social ensamvarg var det, ja. Jag är så motsägelsefull som människa, går ju inte ihop över huvud taget. Fast sen är det ju skillnad på att vara ensam och att vara själv. Kanske borde skrivit vara själv istället. Aja, ni fattar.

Jag har promenerat allena på nysopade gator (<3). Glott och lyssnat på fiskmåsar som skrikit, haha. Det lät som de skrek mitt namn där ett tag till och med. Trots att jag är rädd för fåglarnas plötsliga, oförutsägbara rörelser kan de vara oerhört fina att beskåda. Mmh. Vad mer då? Hjälp, jag har så jävla dåligt minne. ÖÖÖÖÖÖHLÖDFKGDPÖF. Vafan, hjärnan, komigenrå. Näheeeeeepp.
Ja just, tänkt på detta med att inte nyttja alkohol eller kaffe. Känns så konstigt, känner mig mindre lycklig när jag inte gör det, på något sätt. Känns ju jobbigt, att man försatt sig i ett ha-begär utan dess like.

Vill på sätt och vis inte att helgen ska ta slut, samtidigt som jag vill det. Underbart är kort.
Imorgon är det back to basics. Jag ska visst fläka upp marulken för gynekologen också.
Och så ska jag träffa en gullis, klämma ihjäl henom.

Jaha, nehe.

HÄÄÄÄÄÄÄÄJ!

Fredag. Sitter framför datorn och lyssnar på Die Antwoord. Aaaaaaaaastrött. Borde snart sova.
Har inget vettigt att skriva. lalala. blä. Vår är NICE. Tittade på Skavlan tidigare, Alex och Amanda Schulman var ashärliga som gäster där, åh älskarom! jag är en schulman fangirl 4-ever, ni vet.

Här får ni en bild att fappa till. KYSS.

 

Åååååh, vad jag saknar förra våren! Tror knappast den här kan slå den i fjol. Nu är det mer tid för personlig utveckling, bli vuxen och sluta lattja runt så mycket känner jag. Dags att växa upp, millie girl. RIGHT!? Sluta dra vidriga skämt hela tiden. Nej, det är min favvo. Älskar när jag får umgås med mina jämlikar och dampa runt som fan, dra helt gränslösa skämt. Herregud vem e jag. Finns det en framtid för en så deranged människa som mig!? HAHAHA. Svara inte på den frågan är ni snäll.

Ååååååååh jag är så hemsk. Om ni bara visste HAHAHAHA. Jag är som sagt the queen of fuckedupness.
Gotta tone it down a notch.

Ska nu titta på tv, det går nå nytt frågesportsprogram och första avsnittet handlar om melodifestivalen som jag kan typ ALLT om, och frågesport är något jag är BÄST på och ÄLSKAR!!!!!!!!!!!!!! *ÖVERDRIVET SKRYT*