Det är allvar nu, Europa står i lågor och allt det fina som byggts upp håller på att brinna ner. Samhällsutvecklingen skrämmer. Den skrämmer mig mer än den värsta sortens skräckfilm. Rasister, nazister, antiziganister, och över huvudtaget människofientliga tar plats i Europaparlamentet. Sverige tillhör Europa och det sker även här. Trots att jag är väldigt glad för Feministiskt Initiativs framgångar så är jag ledsen och förbannad över det det politiska läget.

 

Men vi måste komma ihåg att vi är en STARK motkraft, alla vi som tror på människors lika värde. Vi stöttar varandra, står upp för det vi tror på och det gör mig tårögd. Aldrig ska hatet få vinna. Not on our watch.

"Det finns bara en ras - människan.
Det finns bara en religion - kärleken.
Och det finns bara en värld - eller ingen värld alls."

 

Soraya kommer sparka röv i EU.

Idag kommer vi i F! Eskilstuna tåga i prideparaden. Det ska bli så kuuuuul!
Har velat gå i paraden förr, äntligen sker det. Känns speciellt fint för att vi tågar för nåt vi verkligen tror på. Det blir en dag i kärlekens tecken <3<3<3<3. Och herrejävlar vilket väder vi har. Lär smälta bort.

 

åååååååh KÄRLEK PÅ ER FÖLK

 

eder, millie.

Folk kanske borde börja fundera på vilka energier de sprider ut till omvärlden och hur det påverkar andra människor. Att ta ansvar för sin egen negativa energi, och inte låta den gå ut över andra. Bara en tumregel å nåt jag har gått och tänkt på. Det värsta jag vet är när en mår piss och påverkar andra med sitt mående. Bara STOPP. Vi har faktiskt ett ansvar, men vi är nog inte ofta medvetna om det vi egentligen sänder ut och vad det kan ha för konsekvenser. Men om både du och jag tänker till så bidrar vi nog till något bättre för oss alla. 

Tack för mig.

 

 

Undrar hur det är möjligt att må såhär kasst. Trött, illamående och kallsvettig. Stressar och pressar min kropp till den vidd att den till slut strejkar och resultatet är det här skitdåliga måendet.

Måste börja ta hand om mig själv. Göra sunda val.
Känns ju sådär att vara 23 år och totalt orkeslös. Och folk säger att vi ska leva tills vi är hundra år gamla. Det orkar jag bara inte! hahaha. Tänk de som har barn osv, får inte den ekvationen att gå ihop över huvudtaget. Är amazed! Var är orken?

Glöm aldrig att ta hand om er själva och lyssna på era egna signaler, det är så himla viktigt.

Kroppen min, jag ska börja lyssna på dig.

Bloggaren Hej Sonja skrev ett inlägg om könsförvirring, och jag har nog inte känt igen mig i något så otroligt mycket på länge (läs det!). Och jag trodde att jag var totalt ensam i det. Det känns så skönt att få bekräftat att det inte stämmer. Det var viktigt för mig att läsa.

Det är något jag aldrig allvarligt har berättat för folk, det faktum att jag aldrig helt och fullt har känt mig som en tjej, och inte heller riktigt som en kille. Det känns rätt personlig att skriva det.
Mycket av mitt genus och feminism-intresse är nog omedvetet sprunget ur min egen jakt på min identitet och mitt kön. Vem är jag liksom!? I en värld där vi har ett tvåkönssystem och du måste vara antingen eller och där könen ses som varandras motsats blir du väldigt förvirrad. Men kön ÄR INTE binärt, det är inte statiskt. Vi vet om att det finns feminina män och maskulina kvinnor, och att en kan vara någonstans i mitten. 

När jag kallar mig själv för tjej, för jag är ju en tjej kroppsligt iaf, så kan det ibland kännas konstigt. Som att jag emotsäger min innersta känsla. Jag har tidigare kallat mig för mellankön och skämtsamt sagt att jag är en "hermafrodit". En mental hermafrodit, i alla fall! Fast när jag läste genus fick jag veta att hermafrodit var något negativt (det finns väldigt få såna inom kategorin människor) eftersom det ju finns intersex personer. Anyways så blev jag glad när hen-ordet dök upp. Och tyckte att det kunde passa in på mig.

Jag har många gånger känt mig så misslyckad i egenskap av tjej just för att jag inte lever upp till rollen (men hur många har inte det!?) å andra sidan har det för mig känts som att jag behövt "göra mig till" för att passa in. Det har inte kommit naturligt.

Vi måste vakna upp och acceptera att det finns fler kön än två, att vi inte definieras av vad som sitter mellan benen. Utan snarare vad som sitter innanför pannbenet.

Jag känner mig som en tjej fast samtidigt inte, och skriver som jag gör, kallar mig för det jag gör (shitstain barbie) för att jag är trött på reproducerandet av en kvinnlighet som är exkluderande, trång, restriktiv och som mer är ett osynligt fängelse än en frihet. Jag vill vara fri, inte måla in mig själv i ett jävla hörn. Jag har en röst och jag vill använda den. Kanske för att förändra för andra, att visa att det är okej att inte köpa den givna bilden av kvinnlighet, att vi som inte känner att den passar oss så bra, vi får också finnas.Vi får vara oss själva. Och att det handlar mer om hur vi känner oss inombords.

Ja, hursom. Ni förstår min förvirring lite! Sen kan jag tycka att det har känts helt okej att känna såhär, bara att det har känts ganska ensamt och exkluderande. Och det är jobbigt att vara ensam med sina känslor.

 

Förresten har jag trots allt lite skägg på hakan, kanske är en man ändå!

Det var bara lite tankar jag hade för tillfället (hade egentligen kunnat skriva en hel uppsats om detta).
Fridens liljor!

Yoyoyoyo, gangstas and thugs!

Har ont i min livmoder :(. Känn med mig. Jag tror att mensvärk kan förvärras med åldern, brukar dessutom få pre-mensvärk nu för tiden. Hur mår ni? Jag mår bravo, trots trött och ganska drained. Behöver ladda batterierna. Ska sätta mig och titta på Kontoret med syrsan snart, det är lite vår grej. Trots att jag sett hela andra säsongen redan. Tål att ses om!

Annars har jag haft en rätt bra helg. Ba det att jag ibland borde tänka på hur jag beter mig!
Hahaha.

Anyways. Hoppas ni har en skön söndagskväll. Fridens liljor vare med er. 

Hejsan alla blogreaders. Jag tänkte dela med mig av lite tankar om oro och annat.

Jag försöker med det här att leva i nuet. Det låter rätt klyschigt. Lite mindfulness ala Shitstain Barbie. Eftersom att jag tidigare har haft problem med oro och ångest känns det bra och sunt. Det här med att oroa sig jämt och ständigt, för allting. FÖR INGEN JÄVLA ORSAK SOM HELST. Trots att jag _vet_ att saker kommer gå bra, känns så otroligt jävla energikrävande. Och att det tar så extremt mycket tid, tid en skulle kunna ägna åt annat. Vill bara få bördan att lätta.

Det handlar om att släppa taget. Om att våga släppa taget - om sig själv, om sina rädslor och sina egendomar. Att slåss för något istället för emot något. Men jag tror att en kan slåss för något, samtidigt som en slåss emot något (även om det må vara indirekt). Det är den positiva kampen som räknas. Det kallas ju att ”slåss” för att det däri finns ett uttalat motstånd.

Men, att lära sig att leva i nuet, inte oroa sig över framtiden då vi ändå bara existerar NU. Eftersom allting vi har är det här ögonblicket vi är i just nu. Släppa taget. Känna friheten som det för med sig.

allt vi har är nu.

Det gör mig lugn på nåt sätt. Kraften av nuet, omfamna den!