mellankönet.
Bloggaren Hej Sonja skrev ett inlägg om könsförvirring, och jag har nog inte känt igen mig i något så otroligt mycket på länge (läs det!). Och jag trodde att jag var totalt ensam i det. Det känns så skönt att få bekräftat att det inte stämmer. Det var viktigt för mig att läsa.
Det är något jag aldrig allvarligt har berättat för folk, det faktum att jag aldrig helt och fullt har känt mig som en tjej, och inte heller riktigt som en kille. Det känns rätt personlig att skriva det.
Mycket av mitt genus och feminism-intresse är nog omedvetet sprunget ur min egen jakt på min identitet och mitt kön. Vem är jag liksom!? I en värld där vi har ett tvåkönssystem och du måste vara antingen eller och där könen ses som varandras motsats blir du väldigt förvirrad. Men kön ÄR INTE binärt, det är inte statiskt. Vi vet om att det finns feminina män och maskulina kvinnor, och att en kan vara någonstans i mitten.
När jag kallar mig själv för tjej, för jag är ju en tjej kroppsligt iaf, så kan det ibland kännas konstigt. Som att jag emotsäger min innersta känsla. Jag har tidigare kallat mig för mellankön och skämtsamt sagt att jag är en "hermafrodit". En mental hermafrodit, i alla fall! Fast när jag läste genus fick jag veta att hermafrodit var något negativt (det finns väldigt få såna inom kategorin människor) eftersom det ju finns intersex personer. Anyways så blev jag glad när hen-ordet dök upp. Och tyckte att det kunde passa in på mig.
Jag har många gånger känt mig så misslyckad i egenskap av tjej just för att jag inte lever upp till rollen (men hur många har inte det!?) å andra sidan har det för mig känts som att jag behövt "göra mig till" för att passa in. Det har inte kommit naturligt.
Vi måste vakna upp och acceptera att det finns fler kön än två, att vi inte definieras av vad som sitter mellan benen. Utan snarare vad som sitter innanför pannbenet.
Jag känner mig som en tjej fast samtidigt inte, och skriver som jag gör, kallar mig för det jag gör (shitstain barbie) för att jag är trött på reproducerandet av en kvinnlighet som är exkluderande, trång, restriktiv och som mer är ett osynligt fängelse än en frihet. Jag vill vara fri, inte måla in mig själv i ett jävla hörn. Jag har en röst och jag vill använda den. Kanske för att förändra för andra, att visa att det är okej att inte köpa den givna bilden av kvinnlighet, att vi som inte känner att den passar oss så bra, vi får också finnas.Vi får vara oss själva. Och att det handlar mer om hur vi känner oss inombords.
Ja, hursom. Ni förstår min förvirring lite! Sen kan jag tycka att det har känts helt okej att känna såhär, bara att det har känts ganska ensamt och exkluderande. Och det är jobbigt att vara ensam med sina känslor.
Mycket av mitt genus och feminism-intresse är nog omedvetet sprunget ur min egen jakt på min identitet och mitt kön. Vem är jag liksom!? I en värld där vi har ett tvåkönssystem och du måste vara antingen eller och där könen ses som varandras motsats blir du väldigt förvirrad. Men kön ÄR INTE binärt, det är inte statiskt. Vi vet om att det finns feminina män och maskulina kvinnor, och att en kan vara någonstans i mitten.
När jag kallar mig själv för tjej, för jag är ju en tjej kroppsligt iaf, så kan det ibland kännas konstigt. Som att jag emotsäger min innersta känsla. Jag har tidigare kallat mig för mellankön och skämtsamt sagt att jag är en "hermafrodit". En mental hermafrodit, i alla fall! Fast när jag läste genus fick jag veta att hermafrodit var något negativt (det finns väldigt få såna inom kategorin människor) eftersom det ju finns intersex personer. Anyways så blev jag glad när hen-ordet dök upp. Och tyckte att det kunde passa in på mig.
Jag har många gånger känt mig så misslyckad i egenskap av tjej just för att jag inte lever upp till rollen (men hur många har inte det!?) å andra sidan har det för mig känts som att jag behövt "göra mig till" för att passa in. Det har inte kommit naturligt.
Vi måste vakna upp och acceptera att det finns fler kön än två, att vi inte definieras av vad som sitter mellan benen. Utan snarare vad som sitter innanför pannbenet.
Jag känner mig som en tjej fast samtidigt inte, och skriver som jag gör, kallar mig för det jag gör (shitstain barbie) för att jag är trött på reproducerandet av en kvinnlighet som är exkluderande, trång, restriktiv och som mer är ett osynligt fängelse än en frihet. Jag vill vara fri, inte måla in mig själv i ett jävla hörn. Jag har en röst och jag vill använda den. Kanske för att förändra för andra, att visa att det är okej att inte köpa den givna bilden av kvinnlighet, att vi som inte känner att den passar oss så bra, vi får också finnas.Vi får vara oss själva. Och att det handlar mer om hur vi känner oss inombords.
Ja, hursom. Ni förstår min förvirring lite! Sen kan jag tycka att det har känts helt okej att känna såhär, bara att det har känts ganska ensamt och exkluderande. Och det är jobbigt att vara ensam med sina känslor.
Förresten har jag trots allt lite skägg på hakan, kanske är en man ändå!
Det var bara lite tankar jag hade för tillfället (hade egentligen kunnat skriva en hel uppsats om detta).
Fridens liljor!
Det var bara lite tankar jag hade för tillfället (hade egentligen kunnat skriva en hel uppsats om detta).
Fridens liljor!
Kommentarer
Trackback
