Är nog lite (mycket) förtjust i Maxida Märak.
Såg henne först när hon jojkade på Idrottsgalan med Mando Diao, blev direkt intresserad & tänkte "varför vet inte jag vem det här är?", å därefter i tv-sammanhang talandes om samers rättigheter. Något som också är intresseväckande i och med att vi vet alldeles för lite om Sameland och förtrycket som faktiskt råder. 
Så stencool brud att jag fullständigt smäller av. nu kan en följa hon och hennes minst lika coola syster Mimie och deras turnéliv i dokumentärserien "Sápmi Sisters" på svt och svtplay, det är ett gott tips från mig. Jag blir fascinerad av människor som besitter en sådan kraft, och brinner för sin sak samt berättar en annan historia än den vi är vana vid, en historia som är lika värd att höras.

ah.
fan asså, älskarom!?

Alla befinner vi oss i olika relationer till andra människor men hur förhåller en sig till en sådan i tvåsamhet? Att jag är i ett förhållande är märkligt. Jag är nog den sista personen en skulle se i ett förhållande, den eviga singeln trodde jag var mitt öde. Jag som länge varit emot tvåsamhet å inte haft en partner på fem år (även om jag tycker dem tonårsromanserna var rätt löjliga och helst vill avskriva mig dem).

Det har väl att göra med att jag vill vara fri och att jag inte kan göra någonting som är "på låtsas", jag måste ALLTID vara sann emot mig själv, annars mår jag dåligt. Sedan är det inte så lätt att träffa eller hitta någon, men när det känns rätt så är det lätt. Jag är heller inget fan av det här samhällets ideal kring romantik och tvåsamhet, och att singel är lika med ensam. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att kärlek är ett plural där jag förklarade lite mer hur jag tänkt.
Samhället är uppbyggt på en tvåkönsnorm, heteromonogami och det yttersta målet är att det ska utmynna i äktenskap å sedan att yngla av sig, det vi alla SKA sträva efter och är misslyckade om vi inte uppnår. Eller!? Det är hårda normer, men det är på väg att förändras. Alternativa levnadsformer ökar, att t.ex. vara barnfri och skrota äktenskapet. Och det hurrar jag för! Det är så bräckligt, det där. En kan dra en parallell till kön här, i och med att synen på kön också håller på att förändras.
Det binära tvåkönssystemet som råder är en bluff, det finns fler kön än två, och definitivt fler sätt att leva sitt liv på än tvåsamhet, äktenskap, kärnfamilj etc. Spräck den förgivettagna bilden & uppluckra det strikta!

Jag tycker vi accepterar många saker för lättvindigt utan att ifrågasätta, medan vi kanske mår dåligt av trycket på oss och den traditionella bilden, därför känns det som en tröst att vi inte behöver följa den. Notera att jag inte menar något illa emot de som faktiskt vill gifta sig och skaffa barn, ni är inte sämre (eller bättre) än andra. 
 
Under åren har jag fått en tydligare uppfattning av vem jag är och vad jag vill.
När en släpper alla föreställningar och bara är sig själv och gör det som passar en själv och sin partner och ni är sjukt kompatibla så är det inte så svårt. Skrota mallen och kör som NI vill. Det har jag och Aziz gjort, skapat vårt egna som är alldeles unikt och det är fett jävla soft I tell ya.
Jag träffade en person som var annorlunda ifrån alla människor jag träffat i hela mitt liv. Jag kämpade i början, eftersom jag har svårt för när människor tycker om mig. I'm hard to love. Någonstans så känner jag inte mig värdig av kärlek, jag måste liksom trycka bort den så fort den kommer nära, som en försvarsmekanism. Sorgligt men sant, och jag är inte ensam om det.
Har en växt upp under otrygga förhållanden och inte känt sig sedd eller sett en fungerande relation vuxna emellan är det själv svårt att fungera i relationer och speciellt då kärleksrelationer.  En tar efter det en redan vet och är van vid och tror att det är så det ska gå till, repeterar mönster fastän det inte är hälsosamt.

Jag har lärt mig så mycket å lär mig fortfarande, och jag känner att jag har blivit en bättre person.


det själen ville kunde inte jag förneka.