jag har aldrig lärt mig hur
Åh, jag har så mycket tankar. Så mycket att säga. Så mycket som snurrar i mitt huvud.
Tänk om jag orkade skriva ner allt, haha. Nej, I would never.
Men en bråkdel orkar jag skriva ner, både i min riktiga "dagbok" och här.
Skriva har alltid varit min grej, i motsats till att tala, för jag har alltid känt att ingen bryr sig om vad jag har att säga. Speciellt hemma.. där ingen lyssnat. Ingen undrat. Pappa har alltid sagt åt oss barn att vara tysta.
Inget prat vid matbordet och så vidare. Hemskt, tycker jag. Att prata med varandra är viktigt. Och jag är en riktig pratkvarn när tillfälle ges, inte hemma då.. (hahaha). Och inte runt min familj. Antar att jag blivit rätt tyst av mig på grund av det där. Har inte känt att någon bryr sig om vad jag har att säga, så jag har aldrig riktigt sagt det. Vad har jag att säga egentligen? Ingenting av värde. Jag tvivlar fortfarande på att jag har något bra att säga. Men istället för att prata om dem har jag försökt skriva ner mina känslor... antar att det är något åtminstone.
Det optimala är att någon med nöje bara lyssnar på mitt meningslösa dravel och är intresserad.
Och vice versa.. verkligen lyssna. Se och bekräfta. Att någon förstår.
För att det inte bara är meningslöst dravel, utan för att det betyder något.
Det är svårt av mig att dela med mig när jag är så van vid att inte göra det.
Saker som jag skriver på bloggen kanske jag aldrig skulle säga i verkligheten, för jag är van att vid skriva. Inte att säga det. There are just some things I would never say. Även om jag skulle vilja.
Alla människor vill bli hörda och sedda. Det är livsviktigt.
Ibland kanske jag inte hör eller ser dem heller, går förbi för snabbt.
Men jag har aldrig riktigt lärt mig hur.. man gör.
Tänk om jag orkade skriva ner allt, haha. Nej, I would never.
Men en bråkdel orkar jag skriva ner, både i min riktiga "dagbok" och här.
Skriva har alltid varit min grej, i motsats till att tala, för jag har alltid känt att ingen bryr sig om vad jag har att säga. Speciellt hemma.. där ingen lyssnat. Ingen undrat. Pappa har alltid sagt åt oss barn att vara tysta.
Inget prat vid matbordet och så vidare. Hemskt, tycker jag. Att prata med varandra är viktigt. Och jag är en riktig pratkvarn när tillfälle ges, inte hemma då.. (hahaha). Och inte runt min familj. Antar att jag blivit rätt tyst av mig på grund av det där. Har inte känt att någon bryr sig om vad jag har att säga, så jag har aldrig riktigt sagt det. Vad har jag att säga egentligen? Ingenting av värde. Jag tvivlar fortfarande på att jag har något bra att säga. Men istället för att prata om dem har jag försökt skriva ner mina känslor... antar att det är något åtminstone.
Det optimala är att någon med nöje bara lyssnar på mitt meningslösa dravel och är intresserad.
Och vice versa.. verkligen lyssna. Se och bekräfta. Att någon förstår.
För att det inte bara är meningslöst dravel, utan för att det betyder något.
Det är svårt av mig att dela med mig när jag är så van vid att inte göra det.
Saker som jag skriver på bloggen kanske jag aldrig skulle säga i verkligheten, för jag är van att vid skriva. Inte att säga det. There are just some things I would never say. Även om jag skulle vilja.
Alla människor vill bli hörda och sedda. Det är livsviktigt.
Ibland kanske jag inte hör eller ser dem heller, går förbi för snabbt.
Men jag har aldrig riktigt lärt mig hur.. man gör.
Kommentarer
Trackback
