om man ändå var sexton år igen
Jag i min Embers tisha en varm sommardag år 2007. Det var nära till kvällning.
Embers Arise tishorna prydde otroligt många tonåringars överkroppar i Eskilstuna stad vid den där tiden.
Jag hade jämt på mig mitt COBHC (Children of Bodom hate crew) svettband. De var mina gudar.
Idag är jag inte lika kär i dem, men jag älskar dem fortfarande. Utan dem, skulle inte jag vara den jag idag är.
Det här var på den tiden jag ännu inte lärt mig att det var snyggt att tupera håret. Dagen jag kom på det tackar jag de icke existerande gudarna för, för det är ju min "signaturlook".
På benen hade jag mina svarta stuprörsjeans av märket Doctor Denim, som jag lurade till mig pengar av pappa för att köpa. Femhundra riksdaler. Aldrig någonsin hade jag fått pengar till ett klädesplagg så dyrt. Men han var full och gav mig pengar. Jag kände mig hemsk som tog emot dem, men jag ville så gärna ha byxorna.
Jag trodde nog att jag var så cool, haha. Svart och svår.
Det var den sämsta, men samtidigt den bästa tiden i mitt liv.
Vi kunde göra vad vi ville, utan att bry oss. Mycket mer fria och lite mer dumma än vad vi är idag.
I really miss it.
Och det fick den här bilden mig att tänka på.
Den gjorde mig glad på något sätt, speciellt solen som lyser på mig gillar jag.
Embers Arise tishorna prydde otroligt många tonåringars överkroppar i Eskilstuna stad vid den där tiden.
Jag hade jämt på mig mitt COBHC (Children of Bodom hate crew) svettband. De var mina gudar.
Idag är jag inte lika kär i dem, men jag älskar dem fortfarande. Utan dem, skulle inte jag vara den jag idag är.
Det här var på den tiden jag ännu inte lärt mig att det var snyggt att tupera håret. Dagen jag kom på det tackar jag de icke existerande gudarna för, för det är ju min "signaturlook".
På benen hade jag mina svarta stuprörsjeans av märket Doctor Denim, som jag lurade till mig pengar av pappa för att köpa. Femhundra riksdaler. Aldrig någonsin hade jag fått pengar till ett klädesplagg så dyrt. Men han var full och gav mig pengar. Jag kände mig hemsk som tog emot dem, men jag ville så gärna ha byxorna.
Jag trodde nog att jag var så cool, haha. Svart och svår.
Det var den sämsta, men samtidigt den bästa tiden i mitt liv.
Vi kunde göra vad vi ville, utan att bry oss. Mycket mer fria och lite mer dumma än vad vi är idag.
I really miss it.
Och det fick den här bilden mig att tänka på.
Den gjorde mig glad på något sätt, speciellt solen som lyser på mig gillar jag.
Jaja, kvälls/morgondravel(som jag publicerat imorgon istället). Kände för att skriva av mig lite bara.
matsnack
Tänk om min pappa kunde laga mat, vad lycklig jag skulle vara då.
No offense farsan, men så bra är du faktiskt inte på det!
Jag har alltid tyckt att skolmaten var mycket godare än den jag fick hemma och undrade vad alla snackade om när de sa att den var så äcklig och nasty.
Jag hatar att laga mat, men jag älskar att äta. Hahaha.
Jag önskar att jag var bättre på det. Det är något jag försöker bli. Tror jag, lite.
Men jag finner det extremt svårt att göra flera saker samtidigt och stressar upp som fan.
Jag är ungefär uppvuxen på samma mat hela tiden, mest pizza och annan skit.
Sladdriga pommes, torr jävla kyckling från Kronfågel. Gud hjälpte mig om jag någonsin måste äta Kronfågels kyckling igen i mitt liv. Nä, hemma är vi inte några gourmekockar direkt.
Jag har heller inte växt upp med sås, jag är i princip såslös. Hahahaha.
Det lät konstigt. Jag menar att jag aldrig äter sås till någonting.
Grejen med detta är att man aldrig tänkt över att man behöver sås, om man inte fått sås.
You get my drift?
Jag har aldrig tänkt att jag har behövt sås, "det här skulle vara gott med lite sås till", för att det inte är vardag för mig. Jag har ingen SÅS!!!!!! Så jag kan tyvärr inte identifiera mig med er såsmänniskor.
Jag hatar stark mat och sånt som är överkryddat.
No offense farsan, men så bra är du faktiskt inte på det!
Jag har alltid tyckt att skolmaten var mycket godare än den jag fick hemma och undrade vad alla snackade om när de sa att den var så äcklig och nasty.
Jag hatar att laga mat, men jag älskar att äta. Hahaha.
Jag önskar att jag var bättre på det. Det är något jag försöker bli. Tror jag, lite.
Men jag finner det extremt svårt att göra flera saker samtidigt och stressar upp som fan.
Jag är ungefär uppvuxen på samma mat hela tiden, mest pizza och annan skit.
Sladdriga pommes, torr jävla kyckling från Kronfågel. Gud hjälpte mig om jag någonsin måste äta Kronfågels kyckling igen i mitt liv. Nä, hemma är vi inte några gourmekockar direkt.
Jag har heller inte växt upp med sås, jag är i princip såslös. Hahahaha.
Det lät konstigt. Jag menar att jag aldrig äter sås till någonting.
Grejen med detta är att man aldrig tänkt över att man behöver sås, om man inte fått sås.
You get my drift?
Jag har aldrig tänkt att jag har behövt sås, "det här skulle vara gott med lite sås till", för att det inte är vardag för mig. Jag har ingen SÅS!!!!!! Så jag kan tyvärr inte identifiera mig med er såsmänniskor.
Men nu har jag blivit lite mer såsig faktiskt.. lite.
Min pappa gillar heller inte starka kryddor eller stark mat, så det är inte heller min grej.Jag hatar stark mat och sånt som är överkryddat.
Jag antar att jag kan tacka min pappa för att indirekt ha bidragit till en bättre hälsa för mig?
Såser och kryddor är ju inte speciellt bra att överdriva med.
Såser och kryddor är ju inte speciellt bra att överdriva med.
Jag vet liksom inte var jag ville komma med det här, alls.
Mer än att jag vill bli bra på att laga mat, variera maten osv.
Snöar ofta in mig på just en sak och dör för den i några dagar/veckor och sedan så kommer en ny sak och så upprepas det. Jag tröttnar fort, haha.
Mer än att jag vill bli bra på att laga mat, variera maten osv.
Snöar ofta in mig på just en sak och dör för den i några dagar/veckor och sedan så kommer en ny sak och så upprepas det. Jag tröttnar fort, haha.
Jag vill laga stuvade makaroner.
Jag tror inte att jag lär lyckas. Will the fear of failure keep me from doing it?
Jag tror inte att jag lär lyckas. Will the fear of failure keep me from doing it?
03 - mina föräldrar
Kan då ta tillfället i akt och skriva om mina föräldrar..
Mina föräldrar. It's a sad story. Jag vet inte riktigt vad det finns att skriva.
Mina föräldrar heter Rainer och Pirkko. Känns väldigt konstigt att skriva om detta..
Jag har bara en levande förälder, för att min mamma är död. Hon fick en hjärnblödning år 1997.
Om hon hade levt idag hade hon nu varit 52 år, och min pappa är själv 62.
Min mammas bortgång har nog gjort mig väldigt mycket till den person jag är idag, jag undrar nästan varje dag hur mitt liv hade sett ut om det inte skett.
De är båda födda och uppvuxna i Finland.
Pappa i Rauma och mamma i Reisjärvi, vilket är en pytteliten kommun.
Jag har bara en levande förälder, för att min mamma är död. Hon fick en hjärnblödning år 1997.
Om hon hade levt idag hade hon nu varit 52 år, och min pappa är själv 62.
Min mammas bortgång har nog gjort mig väldigt mycket till den person jag är idag, jag undrar nästan varje dag hur mitt liv hade sett ut om det inte skett.
De är båda födda och uppvuxna i Finland.
Pappa i Rauma och mamma i Reisjärvi, vilket är en pytteliten kommun.
Min pappa uppskattar inte alls att man varken skriver om honom, lägger ut bilder på honom eller pratar om honom med andra. Så det är inget jag brukar göra. Och det får man väl respektera.
Men lite kan jag väl skriva, känner jag..
Jo.
Jag vet inte så mycket om min pappas öde, men det finns saker han har berättat.
Och för att vara ärlig så skulle ni bara veta, you have no idea.
Hans öde fascinerar mig verkligen, även om han själv inte vill tala om det.
Han har varit med om så extremt mycket att det är svårt att begripa.
Och utav respekt skriver jag inte ut det här. Även om jag tror att andra skulle finna det intressant.
Jag känner min pappa bättre än någon annan, fastän han på sätt och vis är som en fullständig främling för mig.
Men lite kan jag väl skriva, känner jag..
Jo.
Jag vet inte så mycket om min pappas öde, men det finns saker han har berättat.
Och för att vara ärlig så skulle ni bara veta, you have no idea.
Hans öde fascinerar mig verkligen, även om han själv inte vill tala om det.
Han har varit med om så extremt mycket att det är svårt att begripa.
Och utav respekt skriver jag inte ut det här. Även om jag tror att andra skulle finna det intressant.
Jag känner min pappa bättre än någon annan, fastän han på sätt och vis är som en fullständig främling för mig.
Han har präglat mig enormt, och gett mig många av hans egna dåliga sidor.
Hans aggressivitet och dåliga tålamod har jag helt klart.
Och vi två kommer verkligen inte överens, vi är lite som dag och natt.
Antagligen är det för att vi är uppvuxna på så olika sätt, så han har ett helt annorlunda sätt att se på saker.
Ja, han är ju trots allt uppvuxen i Finland på 50 och 60-talet. Inte så konstigt då.
Annars så får han mig att skratta väldigt ofta, eftersom att han är väldigt rolig.
Hans aggressivitet och dåliga tålamod har jag helt klart.
Och vi två kommer verkligen inte överens, vi är lite som dag och natt.
Antagligen är det för att vi är uppvuxna på så olika sätt, så han har ett helt annorlunda sätt att se på saker.
Ja, han är ju trots allt uppvuxen i Finland på 50 och 60-talet. Inte så konstigt då.
Annars så får han mig att skratta väldigt ofta, eftersom att han är väldigt rolig.
Jag har så många bisarra historier att berätta från min barndom att ni inte skulle tro mig, men dem vilja tyvärr inte dela med mig av.
Mina föräldrar vigde sig här i Sverige år 1978 och bytte efternamn till Vånerholm.
Jag har på mig min mammas giftasring dagligen vilket jag haft i flera år nu, och tycker att det är roligt att den fortfarande passar.
Om min mamma hade haft kvar sitt flicknamn hade jag hetat Hurme i efternamn.
Coolt va? That's what I think.
Jag har på mig min mammas giftasring dagligen vilket jag haft i flera år nu, och tycker att det är roligt att den fortfarande passar.
Om min mamma hade haft kvar sitt flicknamn hade jag hetat Hurme i efternamn.
Coolt va? That's what I think.
Jag söker ständigt efter mig själv, min identitet. Att min pappa inte har svaren, eller vill ge mig svaren, på mina frågor, gör mig så förvirrad och arg. Tänk er att ni vet i princip ingenting om ert ursprung, om era föräldrars liv, era mor och far föräldrars liv. Det är extremt jobbigt för mig.
En av anledningarna till att jag känner mig so god damn lost on this earth.
En av anledningarna till att jag känner mig so god damn lost on this earth.
Min pappa har aldrig varit den bästa pappan, men han har väl försökt.
Jag har på senare år försonats med honom mer.
Han är 62 år och lider sedan länge av reumatism. Har ont lite överallt, jag och syrran gör det mesta av bärandet när vi åker till affären etc.
Han har alltid varit äldre än alla andras pappor, och nu har han också passerat 60-strecket.
Det får mig ibland att, trots att jag inte vill, tänka på att han kommer gå bort i sinom tid han också.
Och då blir jag kvar ensam på den här jorden, utan några föräldrar som helst.
Och det gör mig så ledsen att jag börjar gråta.
Och det får mig att undra om jag någonsin kommer få svar på mina frågor, eller bli lämnad ovetandes.
I resten av mitt liv.
Jag har på senare år försonats med honom mer.
Han är 62 år och lider sedan länge av reumatism. Har ont lite överallt, jag och syrran gör det mesta av bärandet när vi åker till affären etc.
Han har alltid varit äldre än alla andras pappor, och nu har han också passerat 60-strecket.
Det får mig ibland att, trots att jag inte vill, tänka på att han kommer gå bort i sinom tid han också.
Och då blir jag kvar ensam på den här jorden, utan några föräldrar som helst.
Och det gör mig så ledsen att jag börjar gråta.
Och det får mig att undra om jag någonsin kommer få svar på mina frågor, eller bli lämnad ovetandes.
I resten av mitt liv.
Jag älskar min pappa, trots allt han har gjort fel.
Och jag förlåter honom.
Och jag förlåter honom.
Dag 01 - Vem är jag?
Vem är jag?
Man skulle antagligen få en massa olika svar på den frågan, beroende på tillfället då den ställs.
Det är en fråga jag ofta ställer mig själv också. Och jag vet inte riktigt.
Jag är konstig i alla fall.
Enkelt sagt: Mitt fullständiga namn är Milla Pirkko Mirjana Vånerholm.
Jag är född och uppvuxen i den åh så underbara staden Eskilstuna.
Jag är brunett, kort, inte allt för tjock, inte allt för söt, aknedrabbad och sen är jag finsk också.
Kan man beskriva det så?
Man skulle antagligen få en massa olika svar på den frågan, beroende på tillfället då den ställs.
Det är en fråga jag ofta ställer mig själv också. Och jag vet inte riktigt.
Jag är konstig i alla fall.
Enkelt sagt: Mitt fullständiga namn är Milla Pirkko Mirjana Vånerholm.
Jag är född och uppvuxen i den åh så underbara staden Eskilstuna.
Jag är brunett, kort, inte allt för tjock, inte allt för söt, aknedrabbad och sen är jag finsk också.
Kan man beskriva det så?
Jag är en sjukt neurotisk människa, nog är jag rädd för typ allt.
Som person är jag översocial trots att jag inte alls är det. Rätt aggressiv också. Barnslig.
Jag har nog ett ganska grovt språk, haha. Men det är ju kul! Och jag är utåtriktad trots att jag är blyg.
Sen är jag en riktigt ensam människa som aldrig har passat in någonstans.
Så känns det i varje fall, och har närmare alltid känts.
Jag är en ensamvarg, särling, enstöring, och avvikare.
När jag på senare tid spårat dessa känslor, så har jag kommit fram till att det hela började när jag var ca 10 år. Och jag har kommit fram till att jag har varit deprimerad sedan jag var 10 år, och det kanske inte många vet. Men det har inte jag heller vetat, förrän på senare tid.
Anyways, jag håller mig mest för mig själv.
Även om jag verkligen tycker om att socialisera och träffa människor, och nästan är översocial.
Dock så är det såhär nu då.
Jag har aldrig känt att jag passat in någonstans. Varenda grupp jag kommit in i har känt som att jag stört samhörigheten. Har inte platsat in. Kanske för ett tag, men inte mer än så.
Känns väldigt beklagligt.. och synd. Men vad ska man göra, jag har alltid mig själv.
Jag vill aldrig trampa någon på tårna, och behaga alla.
Trots allt det negativa är jag en jävligt glad människa som tycker om att ha kul. Livsnjutarn.
Vet inte vad mer jag ska skriva, det får väl räcka!
Som person är jag översocial trots att jag inte alls är det. Rätt aggressiv också. Barnslig.
Jag har nog ett ganska grovt språk, haha. Men det är ju kul! Och jag är utåtriktad trots att jag är blyg.
Sen är jag en riktigt ensam människa som aldrig har passat in någonstans.
Så känns det i varje fall, och har närmare alltid känts.
Jag är en ensamvarg, särling, enstöring, och avvikare.
När jag på senare tid spårat dessa känslor, så har jag kommit fram till att det hela började när jag var ca 10 år. Och jag har kommit fram till att jag har varit deprimerad sedan jag var 10 år, och det kanske inte många vet. Men det har inte jag heller vetat, förrän på senare tid.
Anyways, jag håller mig mest för mig själv.
Även om jag verkligen tycker om att socialisera och träffa människor, och nästan är översocial.
Dock så är det såhär nu då.
Jag har aldrig känt att jag passat in någonstans. Varenda grupp jag kommit in i har känt som att jag stört samhörigheten. Har inte platsat in. Kanske för ett tag, men inte mer än så.
Känns väldigt beklagligt.. och synd. Men vad ska man göra, jag har alltid mig själv.
Jag vill aldrig trampa någon på tårna, och behaga alla.
Jag vet inte riktigt vem jag är, så det så!
Mest av allt känner jag mig som en bortkommen liten unge.
Mest av allt känner jag mig som en bortkommen liten unge.
Trots allt det negativa är jag en jävligt glad människa som tycker om att ha kul. Livsnjutarn.
Vet inte vad mer jag ska skriva, det får väl räcka!
always trust your butthole!
Jag mår typ Abel. And that can never be good.
Känner att jag kanske är magsjuk. Hoppas verkligen inte det, för jag hade tänkt att utnyttja Aleeks imorgon.
Hon ska göda mig! Och jag har inte ätit någon födelsedagstårta ännu, vilket är tänkt imorgon.
Please God, if you're listening, låt mig vara frisk!
Det är roligt det där med magsjuka btw.
Jag hade magsjuka första gången i mitt då 19-åriga liv när en viss person egentligen skulle komma hem till mig för första gången.
Jag hade aldrig tidigare haft det tidigare, inte vad jag minns och inte vad min pappa minns heller.
Kanske när jag var en pyttebebis, men det räknas inte!
Vi fick skjuta upp vårat mötet pga det.
Kanske var det guds sätt att säga "Gör det inte", och att mötet var ett misstag ifrån början?
Nej, skämt åsido - screw god! Men det var i alla fall någons sätt att säga att allt var ett misstag, livets sätt kanske, min mages sätt, för det var ju ett stort misstag tycker jag. Dumt att jag inte lydde magen!
Haha.
Från och med nu ska jag lyda magen! Den talar sanning.
Man brukar ju säga "go with your gut". Magkänslan, och den var ju inte så bra.. hahaha.
Men i övrigt var den bra, besides the puking and the thing with my butthole.
Istället för att lyda magen kan vi ju alltid säga såhär, blir mer intressant också:
Always trust your butthole!
would've been totally better if I followed it!
Känner att jag kanske är magsjuk. Hoppas verkligen inte det, för jag hade tänkt att utnyttja Aleeks imorgon.
Hon ska göda mig! Och jag har inte ätit någon födelsedagstårta ännu, vilket är tänkt imorgon.
Please God, if you're listening, låt mig vara frisk!
Det är roligt det där med magsjuka btw.
Jag hade magsjuka första gången i mitt då 19-åriga liv när en viss person egentligen skulle komma hem till mig för första gången.
Jag hade aldrig tidigare haft det tidigare, inte vad jag minns och inte vad min pappa minns heller.
Kanske när jag var en pyttebebis, men det räknas inte!
Vi fick skjuta upp vårat mötet pga det.
Kanske var det guds sätt att säga "Gör det inte", och att mötet var ett misstag ifrån början?
Nej, skämt åsido - screw god! Men det var i alla fall någons sätt att säga att allt var ett misstag, livets sätt kanske, min mages sätt, för det var ju ett stort misstag tycker jag. Dumt att jag inte lydde magen!
Haha.
Från och med nu ska jag lyda magen! Den talar sanning.
Man brukar ju säga "go with your gut". Magkänslan, och den var ju inte så bra.. hahaha.
Men i övrigt var den bra, besides the puking and the thing with my butthole.
Istället för att lyda magen kan vi ju alltid säga såhär, blir mer intressant också:
Always trust your butthole!
would've been totally better if I followed it!
skit
Den här dagen... orkar inte. Orkar verkligen verkligen inte den.
Jävla skit. Är pisstrött och helt cpfittad.
Man slås liksom av det ibland. Hur långt man kommit, eller inte alls har kommit i det här fallet.
Ingenstans egentligen. Att man nog aldrig kommer komma någonstans heller.
Ingenstans egentligen. Att man nog aldrig kommer komma någonstans heller.
Destination: Ingenstans
Jag har alltid sett min framtid som oviss.
När jag tänker mig fram fem eller tio år i tiden ser jag absolut ingenting.
Jag ser inte mig själv i min lilla spåkula.
När jag tänker mig fram fem eller tio år i tiden ser jag absolut ingenting.
Jag ser inte mig själv i min lilla spåkula.
Och det är ganska skrämmande.
Is it all just wasted time...?
Ibland tänker jag på att det vore skönt att avsluta fb-medlemskap, blogg och allt sånt för att kunna fokusera på viktiga, vettiga saker istället. Men måste man göra den uppoffringen?
Jag vet inte, det är mitt svar. Det är så svårt att balansera nytta med nöje.
Och jag verkar inte kunna det.
Det skulle vara enklare att slippa distraheras om man genomförde det, det är främst därför jag vill det ibland.
Det distraherar mig från att göra viktiga saker.
Och vad är då viktiga saker? Jag skulle kunna göra mer viktiga saker, tänk vad bildad man skulle kunna bli!
Mer tid för att träna, röra på sig, läsa, skriva en bok? Det har jag alltid velat göra förresten.
Min vän Linus sa att jag borde skriva en bok om mitt liv, för att han skulle vilja läsa den haha.
Har tänt i dem banorna förr, men jag minns nästan inget av mitt liv dock.
Tragiskt men sant. Så en sån bok blir det nog inte. Sen känner man sig inte tillräckligt duktig ändå.
Jaja, det här med att avsluta allt är bara en tanke, som återkommer ganska ofta. Jag vet fan inte.
Allt det här är ju kul, tycker jag. But is it all just wasted time?
Kanske behöver jag hitta ett sätt att verkligen distansera mig mer från allt det här. I shall try.
Ofta är det skönt att göra saker man vet att man inte borde, som att slösa sin tid på detta.
Men vad är det här egentligen? Slöseri på tid, skit.
Och varför känns det så rätt att göra fel?
Jag tänker för mycket, grubblar dagligen på existentiella frågor.
Och jag verkar inte kunna det.
Det skulle vara enklare att slippa distraheras om man genomförde det, det är främst därför jag vill det ibland.
Det distraherar mig från att göra viktiga saker.
Och vad är då viktiga saker? Jag skulle kunna göra mer viktiga saker, tänk vad bildad man skulle kunna bli!
Mer tid för att träna, röra på sig, läsa, skriva en bok? Det har jag alltid velat göra förresten.
Min vän Linus sa att jag borde skriva en bok om mitt liv, för att han skulle vilja läsa den haha.
Har tänt i dem banorna förr, men jag minns nästan inget av mitt liv dock.
Tragiskt men sant. Så en sån bok blir det nog inte. Sen känner man sig inte tillräckligt duktig ändå.
Jaja, det här med att avsluta allt är bara en tanke, som återkommer ganska ofta. Jag vet fan inte.
Allt det här är ju kul, tycker jag. But is it all just wasted time?
Kanske behöver jag hitta ett sätt att verkligen distansera mig mer från allt det här. I shall try.
Ofta är det skönt att göra saker man vet att man inte borde, som att slösa sin tid på detta.
Men vad är det här egentligen? Slöseri på tid, skit.
Och varför känns det så rätt att göra fel?
Jag tänker för mycket, grubblar dagligen på existentiella frågor.
Haha. Kanske min svaghet men också en styrka i sig.
-
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig.
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig.
vore skönt att avsluta fb medlemskap, blogg och allt sånt
så man kan fokusera på viktiga grejer..
men måste man göra den uppoffringen?
jag vet inte.
set my heart free
Although there's pain in my chest I still wish you the best, with a fuck you.
Samtidigt som jag under hela mitt livs gång har tänkt på hur mycket jag inte gillar min familj, så har jag kommit fram till att jag älskar dem så himla mycket. Jag är så glad över att de står ut med mig.
Vem skulle annars stå ut med en så hemsk människa som mig, det vet jag inte.
Min pappa och min lillasyster, främst. Okke, Mico och Santtu medräknat.
Ralle och Patu har jag inte så mycket kontakt med...
Nu när jag är äldre brukar jag faktiskt se saker ur andra perspektiv, jag ser det mycket klarare.
Hur allt inte bara har varit svårt för mig, utan för de andra också. Kanske hundra gånger så svårare.
Det finns så mycket att ändra på med mänskligheten, och jag hinner inte göra allt under min livstid.
Jag är rädd att alla de känslor som jag bär på kommer göra att jag inte kan leva helt och fullt.
Och det kan jag inte idag.
Vet inte riktigt hur jag ska plocka upp bitarna av mig själv. Om det nu går.
Så många bitar, sönderslagna. Jag lär inte hitta allihopa.
Så här extremt, åh. Varför ska det alltid vara såhär.
ÅH, jag blir förbannad och så jävla ledsen. På mig själv, för att jag inte kan vara glad och positiv.
Hur mycket jag än försöker så vet jag att det är en lögn. En illusion.
Varför kan det aldrig vara bra? BRA.
Bra med mig har det aldrig varit och kommer aldrig någonsin att bli.
Så många bitar, sönderslagna. Jag lär inte hitta allihopa.
Så här extremt, åh. Varför ska det alltid vara såhär.
ÅH, jag blir förbannad och så jävla ledsen. På mig själv, för att jag inte kan vara glad och positiv.
Hur mycket jag än försöker så vet jag att det är en lögn. En illusion.
Varför kan det aldrig vara bra? BRA.
Bra med mig har det aldrig varit och kommer aldrig någonsin att bli.
Människor får mig att må illa, människors beteenden. Och jag vill inte tillhöra den skaran.
Jag får mig själv att må illa. Förstår ni?
Det är något med att vara människa som är så extremt jävla äcklande. Och inte bara en sak.
Jag känner mig upplyst, som att jag vet någonting som alla ni andra inte vet.
Men vad vet jag, kanske är jag bara dum i huvudet.
"En eremit, vad står det här?"
"En eremit vill leva ensam och isolerad, han tål varken åsyn eller ljud från andra människor."
Jag får mig själv att må illa. Förstår ni?
Det är något med att vara människa som är så extremt jävla äcklande. Och inte bara en sak.
Jag känner mig upplyst, som att jag vet någonting som alla ni andra inte vet.
Men vad vet jag, kanske är jag bara dum i huvudet.
"En eremit, vad står det här?"
"En eremit vill leva ensam och isolerad, han tål varken åsyn eller ljud från andra människor."
Jag undrar vart jag tappade allt. Men det hände nog gradvis..
Samtidigt som jag under hela mitt livs gång har tänkt på hur mycket jag inte gillar min familj, så har jag kommit fram till att jag älskar dem så himla mycket. Jag är så glad över att de står ut med mig.
Vem skulle annars stå ut med en så hemsk människa som mig, det vet jag inte.
Min pappa och min lillasyster, främst. Okke, Mico och Santtu medräknat.
Ralle och Patu har jag inte så mycket kontakt med...
Nu när jag är äldre brukar jag faktiskt se saker ur andra perspektiv, jag ser det mycket klarare.
Hur allt inte bara har varit svårt för mig, utan för de andra också. Kanske hundra gånger så svårare.
Men jag är så jävla egoistisk.
Allt ska handla om mig och hur jobbigt jag har det, men jag menar inte att vara sån.
Jag har svårt för mycket. Känner mig känslomässigt handikappad.
Men jag är inte den enda.
Allt ska handla om mig och hur jobbigt jag har det, men jag menar inte att vara sån.
Jag har svårt för mycket. Känner mig känslomässigt handikappad.
Men jag är inte den enda.
Det finns så mycket att ändra på med mänskligheten, och jag hinner inte göra allt under min livstid.
Jag är rädd att alla de känslor som jag bär på kommer göra att jag inte kan leva helt och fullt.
Och det kan jag inte idag.
"Varför då leva alls?" brukar jag tänka.
Nog kan jag göra allt.
Ingenting är omöjligt.
Nog kan jag göra allt.
Ingenting är omöjligt.
Jag gör inget.
Men jag vet att min vilja att kunna leva är större än min önskan att försvinna.
För nu lever jag inte på riktigt.
Det finns bara en person jag skulle vilja träffa just nu, men det borde jag skita i.
Ibland måste man glömma bort vad man vill ha, för att minnas vad man förtjänar.
Men enligt mig förtjänar jag inte mycket alls. Så då går inte det ihop.
Kanske har jag tvingats vara stark för länge nu. Att bära andras tunga bördor.
Ibland måste man glömma bort vad man vill ha, för att minnas vad man förtjänar.
Men enligt mig förtjänar jag inte mycket alls. Så då går inte det ihop.
Fast jag intalar mig väl det, att jag förtjänar något så mycket bättre.
Men den personen symboliserade trygghet och skulle vara bra att prata med.
Nåväl, jag borde nog sova nu.
Men den personen symboliserade trygghet och skulle vara bra att prata med.
Nåväl, jag borde nog sova nu.
Kanske har jag tvingats vara stark för länge nu. Att bära andras tunga bördor.
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, utan se det för vad det verkligen är.
God natt.
God natt.
Oh I'm scared of the middle place, between life and nowhere.
I don't want to be the one left in there.
I don't want to be the one left in there.
The motto was just a lie:
It says home is where your heart is, but what a shame
Cause everyone's heart doesn't beat the same.
Cause everyone's heart doesn't beat the same.
det är mänskligt att göra fel
Ibland vill jag en sak så mycket att jag blir förblindad, inte kan se att det inte är rätt.
Jag vill klämma ner min fot i en alldeles för liten sko. Och jag får skoskav.
Men har jag gett mig fan på att jag vill det, så ska det också gå.
Jag vill klämma ner min fot i en alldeles för liten sko. Och jag får skoskav.
Men har jag gett mig fan på att jag vill det, så ska det också gå.
Vad jag inte tänker på är att det jag oftast vill, ångrar jag.
Det betyder att jag inte alls vill det, på riktigt. Jag måste stanna och andas, inte förhasta mig.
Det är svårt när man är som jag, för jag är ivrig. Jag vill mycket.
Hur länge kan jag intala mig själv att "det är mänskligt att göra fel", innan det blir gammalt?
Och hur många misstag får man begå?
Det betyder att jag inte alls vill det, på riktigt. Jag måste stanna och andas, inte förhasta mig.
Det är svårt när man är som jag, för jag är ivrig. Jag vill mycket.
Hur länge kan jag intala mig själv att "det är mänskligt att göra fel", innan det blir gammalt?
Och hur många misstag får man begå?
Om man ändå visste.
Jag tycks aldrig fatta det, hela tiden balanserandes mellan den jag är och den jag vill vara.
Heck, jag vet inte ens vem jag är. Don't have the slightest clue.
Tänker ni någonsin på det, vem ni egentligen är?
Jag tycks aldrig fatta det, hela tiden balanserandes mellan den jag är och den jag vill vara.
Heck, jag vet inte ens vem jag är. Don't have the slightest clue.
Tänker ni någonsin på det, vem ni egentligen är?
vad vill jag med mitt liv?
Isabella tvingar mig att blogga, haha.
Och jag frågade vad jag ska blogga om, då skrev hon vad jag vill med mitt liv.
Får väl köra på det då!
Och tja, det väl jag väl inte riktigt. Haha. Jag vet inte ens vad jag vill göra.
Och jag frågade vad jag ska blogga om, då skrev hon vad jag vill med mitt liv.
Får väl köra på det då!
Och tja, det väl jag väl inte riktigt. Haha. Jag vet inte ens vad jag vill göra.
Men det ska vara något viktigt, som berör. Jag vill göra intryck och lämna avtryck.
Jag vill lära mig saker om världen, jag vill träffa människor.
Men just vad jag ska hålla på med är för mig ett mysterium.
Jag är fången i allt det här som inte tar mig nånstans.
Som liten ville jag bli sångerska eller dansare.
Jag gick runt och sjöng och dansade hela tiden (gick i kör och dansgrupp).
Det gör jag än idag (sjunger och dansar dvs), men nu får vi ta och vara lite realistiska här också, hahaha!
För det kommer jag då inte lyckas inom.
När jag växte upp blev yrken som lärare, journalist, socionom, och författare mer aktuella.
Jag tror det beror på att människor med yrken som dessa har inspirerat mig och gett mig så mycket.
Eller för att jag ser upp till personer med dom yrkena.
Jag som inte riktigt haft en stabil grund i mitt liv att stå på har ändå alltid haft skolan.
De lärare jag haft genom åren, speciellt i högstadiet, har gjort mycket för mig som människa.
De lämnade verkligen avtryck.
Och jag tycker att det är ett jävligt beundransvärt yrke på grund av det.
Att lära ut, tänk er vad fint! Just det som jag fått, vill jag ge tillbaka.
Sen är jag tyvärr inte världens bästa på att lära ut, har jag märkt. Där sprack den tanken kände jag.
Jag behöver jobba med mig själv, hur jag mår, min bakgrund, tålamod, allt det där.
Att bli kvitt min negativitet och alla negativa känslor. Det lär ta länge.
Skriva är också något jag älskar att göra, något som jag känner mig hemma i och jag inspireras mycket av det jag läser.
Men just vad jag ska hålla på med är för mig ett mysterium.
Jag är fången i allt det här som inte tar mig nånstans.
Som liten ville jag bli sångerska eller dansare.
Jag gick runt och sjöng och dansade hela tiden (gick i kör och dansgrupp).
Det gör jag än idag (sjunger och dansar dvs), men nu får vi ta och vara lite realistiska här också, hahaha!
För det kommer jag då inte lyckas inom.
När jag växte upp blev yrken som lärare, journalist, socionom, och författare mer aktuella.
Jag tror det beror på att människor med yrken som dessa har inspirerat mig och gett mig så mycket.
Eller för att jag ser upp till personer med dom yrkena.
Jag som inte riktigt haft en stabil grund i mitt liv att stå på har ändå alltid haft skolan.
De lärare jag haft genom åren, speciellt i högstadiet, har gjort mycket för mig som människa.
De lämnade verkligen avtryck.
Och jag tycker att det är ett jävligt beundransvärt yrke på grund av det.
Att lära ut, tänk er vad fint! Just det som jag fått, vill jag ge tillbaka.
Sen är jag tyvärr inte världens bästa på att lära ut, har jag märkt. Där sprack den tanken kände jag.
Jag behöver jobba med mig själv, hur jag mår, min bakgrund, tålamod, allt det där.
Att bli kvitt min negativitet och alla negativa känslor. Det lär ta länge.
Skriva är också något jag älskar att göra, något som jag känner mig hemma i och jag inspireras mycket av det jag läser.
Jag vill att mitt liv ska betyda något och inte vara förgäves, det vet jag.
Jag vill stå där när jag är 80 år och blicka tillbaka på mitt liv med ett leende.
Känna att jag verkligen gav allt, och att det blev meningsfullt.
Jag vill ha kul, men också känna allvaret.
Jag vill vara så mycket mer än jag är idag, fastän jag tvekar på att jag kommer att lyckas med det.
Jag vill se världen. Jag vill inte vara rädd.
Just nu kan jag inte ge så mycket, men en dag ska jag visa vad jag går för.
I'm sure of it. I will rise.
Jag vill vara så mycket mer än jag är idag, fastän jag tvekar på att jag kommer att lyckas med det.
Jag vill se världen. Jag vill inte vara rädd.
Just nu kan jag inte ge så mycket, men en dag ska jag visa vad jag går för.
I'm sure of it. I will rise.
För det finns ingen större besvikelse i mitt system än tanken: "I fucked it all up".
So I have no other choice but making it.
Jag är en obotlig drömmare.
Jag är en obotlig drömmare.
Kanske kan jag träffa någon på vägen att dela äventyret med, men jag är en svår människa.
Sånt tar tid.
Sånt tar tid.
Nej, skitsamma. Nu har jag funderat ett tag, och skrivit ner.
hejdå (:
hum
Ju mer jag vistas ute i krogmiljö så går det upp för mig att jag inte gillar det, att jag inte gillar människor.
Och jag vet att inte alla människor är som jag, men ibland förstår jag mig inte på dem.
Jag läste att om man dömer en person fort så handlar det om ens egna ouppklarade problem.
Jag dömer dig, för jag har problem med mig själv, dåliga erfarenheter osv.
Att vara burdus och rättfram är ingenting jag är vid första anblick, därför uppskattar jag det inte heller själv.
Hur galen jag än må vara enligt de som känner mig, så är jag inte riktigt det vid första intrycket.
Jag är rätt tyst och kollar av stämningen, försöker se vad det är för människa jag har att göra med.
Om nu inte alkohol är med i bilden.
Jag har verkligen blivit bättre på att vara fördomsfri, åhja.
Efter allt jag missat när jag vänt det ryggen för att jag trott något som egentligen inte var sanningsenligt så har jag lärt mig. Men ännu bättre kan jag bli.
jag ville nog inte komma någonstans med det här
en rad olika tankar
jag bara ville få ut
Fast också finns rädslan där, rädslan för att ingen ska tycka om en. Precis som man är.
Och vi människor har, bevisat, för många rädslor. Uppfunna rädslor, som inte är essentiella.
Om vi bara kunde bli kvitt dem skulle vi kunna leva ett mycket rikare liv.
Då skulle jag kunna leva ett mycket rikare liv.
godnatt!
Och jag vet att inte alla människor är som jag, men ibland förstår jag mig inte på dem.
Jag läste att om man dömer en person fort så handlar det om ens egna ouppklarade problem.
Jag dömer dig, för jag har problem med mig själv, dåliga erfarenheter osv.
Att vara burdus och rättfram är ingenting jag är vid första anblick, därför uppskattar jag det inte heller själv.
Hur galen jag än må vara enligt de som känner mig, så är jag inte riktigt det vid första intrycket.
Jag är rätt tyst och kollar av stämningen, försöker se vad det är för människa jag har att göra med.
Om nu inte alkohol är med i bilden.
Jag har verkligen blivit bättre på att vara fördomsfri, åhja.
Efter allt jag missat när jag vänt det ryggen för att jag trott något som egentligen inte var sanningsenligt så har jag lärt mig. Men ännu bättre kan jag bli.
jag ville nog inte komma någonstans med det här
en rad olika tankar
jag bara ville få ut
Fast också finns rädslan där, rädslan för att ingen ska tycka om en. Precis som man är.
Och vi människor har, bevisat, för många rädslor. Uppfunna rädslor, som inte är essentiella.
Om vi bara kunde bli kvitt dem skulle vi kunna leva ett mycket rikare liv.
Då skulle jag kunna leva ett mycket rikare liv.
godnatt!
något jag skrivit förut
Jag lyssnar på Ryan Adams och han sjunger:
"My heart is broken
my love is gone
I lay without you, your pillow cold"
jag tänker att jag instämmer
sen går jag och lägger mig
"My heart is broken
my love is gone
I lay without you, your pillow cold"
jag tänker att jag instämmer
sen går jag och lägger mig
black and white
Jag älskar dig.
Jag hatar dig!
Jag saknar dig.
Jag har redan glömt bort dig!
Du är min värld.
Du betyder ingenting!
Kom tillbaka
Dra åt helvetet!
Jag hatar dig!
Jag saknar dig.
Jag har redan glömt bort dig!
Du är min värld.
Du betyder ingenting!
Kom tillbaka
Dra åt helvetet!
msnö
isabellapettersson´ säger (20:40):
jaa, så dumpa småkillarna nu, för de når inte upp till din standard!
Hahahaha!
Nej, nu får det verkligen vara slut på alla dessa jävla omogna killar som jag har träffat i mitt liv.
Det är som att det är något fel med allihopa.
Jag är faktiskt inte så jävla omogen inombords, utan tvärtom, med det pluset att jag kan bjuda på mig själv.
Jag är inte rädd för att göra bort mig, att vara högljudd osv är inget problem för mig.
Och folk som skäms över mig needs to get over themselves!
Jag ska ta nya tag, bra tag!
Träna och bli snygg så man kan flaunta "titta vad du en gång hade, but you're never gonna get it again"
HAHAHA, I pity the fool!
Nej, men jag vill bli en bättre människa, inombords och utombords. Träning equals att må gott :).
Jag säger inte att jag är världens bästa människa själv.
Men varför ska jag kasta pärlor åt svin?
Jag har all potential att utvecklas till något bra, om jag bara tror på mig själv.
that's all
jaa, så dumpa småkillarna nu, för de når inte upp till din standard!
Hahahaha!
Nej, nu får det verkligen vara slut på alla dessa jävla omogna killar som jag har träffat i mitt liv.
Det är som att det är något fel med allihopa.
Jag är faktiskt inte så jävla omogen inombords, utan tvärtom, med det pluset att jag kan bjuda på mig själv.
Jag är inte rädd för att göra bort mig, att vara högljudd osv är inget problem för mig.
Och folk som skäms över mig needs to get over themselves!
Jag ska ta nya tag, bra tag!
Träna och bli snygg så man kan flaunta "titta vad du en gång hade, but you're never gonna get it again"
HAHAHA, I pity the fool!
Nej, men jag vill bli en bättre människa, inombords och utombords. Träning equals att må gott :).
Jag säger inte att jag är världens bästa människa själv.
Men varför ska jag kasta pärlor åt svin?
Jag har all potential att utvecklas till något bra, om jag bara tror på mig själv.
that's all
