thoughts in the night
Som att det vore det mest självklara i världen. Men det är en lång väg dit.
Jag vet inte heller hur det går ihop, med tanke på att jag knappt förstår mig själv bra nog, haha.
Jag antar att de flesta längtar efter något sånt. Men det är inte särskilt lätt om man är så känslomässigt störd som jag är. Tvi vale!
Vem som helst. Jag brinner men slocknar lika fort. Blir inte alls kär. Blir kär, blir okär. Var aldrig kär alls.
Ni ser.
Nån som känner igen sig? Nåväl, nu är det där ju inte kärlek. För jag har ingen aning om hur det egentligen känns. Har crushes everywhere, säger en människa något smart händer det att jag vill knulla deras hjärna.
Checkar efter mina signaler och skriker NEEEEEEEEEEJ. Har inte ett öga för killar längre, gillar dom knappt. Får inte falla i samma fällor som förr, då måste ni ge mig en box! För ibland kan jag känna mig rätt desperat. Men jag är ju inte ens intresserad av någon. Har lärt mig att ta mina egna signaler bättre, jobbar på det.
Jag vill vara en stark människa, inte upprepa samma gamla misstag. För mycket av det jag gör är saker jag ångrar sen, känns bra för stunden men efteråt ligger jag där i min pöl av själväckel och önskar det ogjort.
Har fått en känsla av att jag inte vill skriva om så mycket privata grejer här på min blogg, för jag vill inte att alla ska kunna läsa det. På min förra blogg skrev jag väldigt personliga saker som jag ALDRIG NÅGONSIN skulle skriva idag. Därför försöker jag inte göra det idag, alla behöver ju inte veta allt om mig liksom.
Måste värna lite om privatlivet som en äkta blogstar osv, ni vet.
Speciellt när jag känner att jag spelade en roll mer än vad jag var mig själv. Försökte passa in i den snäva tvåsamheten, that's not for me. Försökte vara någon annan än mig själv.
Och det tänker jag aldrig mer tillåta att jag utsätter mig själv för igen.
Jag är också sådär känslomässigt instabil. Jag blir kär i folk som ger mig uppmärksamhet, och problemet är att dessa personer ofta blir kära tillbaka. Så fort en person kommer för nära inpå mitt skinn vänder jag taggarna utåt. Blir sådär okär.
Ibland har jag funderat vad det beror på, vilket tomrum man försöker fylla. Tror ibland att det är något större än vad man egentligen tror, att man egentligen inte är sådär attention-whore:ig som man ibland tänker - utan att det grundar sig i något djupare. Tror mycket av detta beror på att jag levt med en pappa som varit mer eller mindre frånvarande under många år av min barndom, som jag heller inte har någon vidare kontakt med på senare dagar. Kan det vara så?
Jag är inte heller intresserad av någon. Det finns personer jag gillar som jag är svag för, men ingen intresserar mig. Och DET gör mig frustrerad, att det finns så många men ändå finns det INGEN.
Jag om någon har ju hoppat mellan förhållanden, så jag förstår den där tomheten. Att ständigt dras mellan det kära, och det okära.
Så det finns folk som förstår. Lite grann. På vissa plan.
Kram på dig!
Bara för att spåna vidare - hur tror du att det kommer utveckla sig, när du står på egna ben osv? I och med att du säger att det fungerar för att det måste, när du bor ensam osv så MÅSTE det ju faktiskt inte fungera, men kommer man hålla i det ändå? Det gjorde jag, trots min och pappas stundtals väldigt kyliga relation till varandra.. Ingenting du behöver svara på, men var en tanke som jag själv funderade på innan jag flyttade hemifrån första gången.
Min pappa visste ju inte att jag flyttat till Göteborg förrän han frågade min mamma en hel månad senare vart jag tagit vägen.. hahaha.
