shitstain barbie

Jag måste bara få berätta för er om något jag drömde i fredags natt.
Det må ha varit något av det läskigaste jag någonsin drömt, till och med.
Jag minns inte så mycket av början, men allt kändes så jävla random.

Jag och Isabella skulle hämta pengar hos Jakob i Nyköping, och efter det så var vi tvungna att ta båten hem.
Det fanns två båtar, och det här var stora kryssningsfartyg. Ganska random.
Någon läskig sak, ja, sak, jag vet inte vad det var, en skepnad eller något, försökte lura oss på den andra båten, vilken var svart till färgen.
Det kändes inte tryggt så vi tog den första båten, den var vit.
Sjukt var det sen att den andra, svarta båten sjönk. Och folk dog.
Det kändes läskigt att den här skepnaden, som var mer som en skugga, försökte lura oss att ta den båten som hade sjunkit. Som att det var hans verk, att han hade ett finger med i spelet. Och som att jag visste något jag inte borde veta. Jag visste vad han gjort.
Hädanefter blev allt konstigt, och mina tankar slog in som verkliga handlingar.
Och jag har rätt paranoida tankar ibland.
En vanlig tanke kan till exempel vara att det är mördare på vår undervåning här hemma, haha.
Nej, jag är inte paranoid alls!
Jag satt i alla fall och tänkte på någonting, jag trodde såklart inte på denna "förmåga". Att saker jag tänkte skulle ske utan vidare. Så jag hade en av mina, för mig normala, paranoida tankar. Nämligen att det stod en mördare utanför våran dörr med ett vapen i form av en kniv eller yxa (minns inte riktigt) och han skulle mörda min familj.
Hur som helst så tänkte jag detta, utan att tänka mig för. Då går jag och tittar i kikhålet på vår dörr och i stunden som jag gör det här knackar en man hårt, bankar, på dörren. Med just ett vapen i hans hand.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att få det här ogjort. Jag grips av en sån skräck över vad som håller på att ske, att min tanke blivit realitet. Att min familj ska dö, och det enda som jag kan komma på att göra för att förhindra detta ifrån att ske är att ta livet av mig. Så jag springer fort till vår balkong och kastar mig utför den.
Även om det kanske inte skulle döda mig, eftersom att vi bor på andra våningen, men åtminstone skada mig rejält.

Sen minns jag inget mer.
Jag vaknar upp på ett sjukhus, många år senare, oklart hur många. Mitt ansikte är svullet och jag kan inte tala. Sen blir jag helt som normal. Och jag börjar prata, och jag pratar och pratar. Skrattar, och frågar vad det blir för mat. Den enda som är där är ur min familj är pappa. Han berättar att alla andra är döda. Min syster hade fått en hjärnblödning minns jag att han sa. Han sa aldrig någonting om mördaren vid dörren, kanske förhindrade jag det. Min pappa hade en väldigt svag röst och hade svårt att prata. Jag grät, jag var förtvivlad över att alla mina syskon var döda, och jag kramade pappa.