shitstain barbie

Jag har tänkt mycket på förlåtelse ett tag, om att förlåta.

Det var tidig morgon och jag hade varit ute och festat. Jag hade som vanligt svårt att sova, så jag bestämde mig för att sätta på tv:n istället. Det gick ett avsnitt av Oprah Winfrey show och det var en story om en familj, familjen Whitaker, där sonen Bart hade försökt mörda hela sin familj, och nästan lyckats. Hans far hade överlevt sina skador, medan modern och brodern dödades i kallt blod. Han hade inte hade varit den han utgett sig för att vara, men familjen märkte ingenting underligt. Under ytan var han ett psycho.
Jag minns inte riktigt allt i detalj, eftersom jag fortfarande var smått full när jag såg det här. De var i alla fall en fullt fungerande familj, och det gjorde mig såklart full av avsmak när jag såg det här. Det var ett bevis på det yttersta sveket, att ens egen son kan göra något sånt. Något en aldrig kan begripa hur mycket en försöker. Det allra mest oförlåtliga.
Det kom därför som en fullständig chock för mig när Barts pappa i studion blev intervjuad av Oprah Winfrey och sa att han hade förlåtit sin son. Jag var _fullständigt_ oförstående till hur han kunde förlåta en så motbjudande handling. Guds bud är att alltid förlåta, vända andra kinden till, att vara storsint. Och den här mannen var kristen, så det går ju att förstå på så sätt. But fuck that, I'd say.
Förlåtelse är ett ämne jag tänkt en del på tidigare. För vad är egentligen rimligt att förlåta? Och varför behöver en förlåta, måste en?
Jag tänker såhär kring förlåtelse; att om du gjort någon illa men haft möjligheten att agera på ett annat sätt (beror ju även på situation), men fortfarande valt att göra personen illa, har du inte rätten till att bli förlåten. För det är ett VAL en gör, att aktivt skada en annan människa.

Och än värre; hur fan ska en kunna förlåta någon som behandlat en fel, och samtidigt inte ens erkänner att hen har gjort det?! Som visar noll ånger och total brist på självinsikt. Det går inte. Det gäller också om en sedan bett om förlåtelse men fortsätter att göra om samma misstag gång på gång.

Och så finns det de som ber om förlåtelse för sitt eget välbefinnande. Så egocentriskt, haha! ba åh snälla förlåt mig jag har gjort fel. Men inte är uppriktigt ledsna över deras eget agerande, utan vill bara kunna leva vidare utan samvetskval.

Jag läste en bra artikel om det: LÄNK http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-forlata-ar-inte-alltid-bast. Att förlåta är alltså inte alltid det bästa. Jag har själv blivit illa behandlad i mitt liv, och det har gjort mig extremt dysfunktionell, och jag tror inte jag kan förlåta det. Acceptera det, visst - för det måste jag i grund och botten göra. Och att sluta vara arg och lägga ner energi på det. Att kasta bort forna tankar om vedergällning eller hämnd. Släppa det, bara. Som Ann Heberlein i artikeln föreslår, att vara likgiltig till det. Att acceptera att det är så och att det inte finns något att göra åt och att förlåta är två olika saker. Tänka att personen/personerna inte är någonting i förhållande till en själv längre, och inte kan skada en. Försöka radera dem, hur jävulskt svårt det än må vara. Annars kan dessvärre hatet emot de som behandlat en illa liknas vid ett gift, ett gift som genomsyrar hela ens person. Att bära på hat är farligt, det förgör ingen förutom en själv. Hatet förgiftar en, det för inget gott med sig. En ruttnar från insidan. Personligen tänker fan i mig inte förlåta. Det ligger så mycket känslor i det. Jag har inte kommit så långt i min utveckling ännu. Jag kan känna så jävla mycket vrede och ilska fortfarande. Jag har rätt att vara arg, i och för sig. Men det är mitt önskeläge, att vara likgiltig. Och jag tror jag kommer dit en dag.
För motsatsen till kärlek är ju trots allt inte hat, utan likgiltighet. "I don't hate you, I nothing you".

You've poisoned me
And I let you
I don't wanna hold on to the poison anymore
I wanna let go of the poison
And be free

Det handlar faktiskt inte bara om vad människor har gjort emot en själv, utan även att man låter dem göra det mot en. Låter dem kliva på en. Det är en fråga om att inse sitt eget värde och ha nog med självrespekt.
Har någon åsamkat en så pass mycket skada och ifrågasatt ens människovärde finns det inget alternativ.
Vissa saker kan och bör bara inte förlåtas. Det är viktigt att veta att det är okej att inte förlåta.