shitstain barbie

Tvåtusentretton. 2013.

Om vi kikar i backspegeln ett tag. 

Det var ett förändrande år för mig, ett år av mycket förändring. På ett själsligt plan. Jag har ofta känt mig så inadekvat och som ett misslyckande i allt, men samtidigt sett att jag till min ringa förvåning, kan en del. Uppförsbackarna har nog gett mig träningsvärk och mjölksyra i själen, så den sedan på något sätt vuxit. Själsmuskeln. Jag har känt mig så JÄVLA liten ibland, så inadekvat, i ett hav av adekvata människor. Men jag vet ju att ingen är normal, och att det ordet är en villfarelse i sig. Trots det har jag ju bara hoppats på att kunna bli en fungerande, adekvat person. Och jobbet med en själv slutar ju aldrig. 

 

Depression och ångest har väl kanske inte försvunnit, men jag har inte haft tid till så mycket reflektion, å jag har då ironiskt nog inte hunnit känna av mina egna sinnesstämningar. Därav den dåliga uppdateringen här på bloggen till exempel. Har ju knappt skrivit ett skit, tappat det helt. Mest varit trött. Och det är mycket i skrivandet som är terapeutiskt. Måste ta upp det igen! saknart. Jag vill ju trots allt veta vad fan jag höll på med i fjol och kunna dokumentera skit i min blogg. Facebook har blivit min microblogg istället. 

 

2013 var ett feministiskt år. Det kändes verkligen, många jag känner har börjat uttrycka sina feministiska åsikter på sociala medier. För många öht så har väckarklockan ringt, och det är något som gör mig förbannat glad. Även att så många tillsammans har stått upp emot rasismen. Det är vackert! Aldrig ska vi låta hatet få vinna. 2014 ska bli ett ännu mer feministiskt och antirasistiskt år!

 

Annat?  2013 var året då jag blev förälskad, i sisådär två veckor höll det dock bara i sig hahaha. Men det var något totalt främmande för mig. Förälskad/kär, vad är ens det!? Jag har inte en aning, men det var första gången jag kände att det faktiskt kanske kanske fanns en chans att skulle kunna bli happi på riktigt. Men ödet lurade väl mig. Jag antar att jag är för vild för att domesticeras och infängslas i tvåsamhetens bojor. Fast ett förhållande ska ju kännas som allt annat än att sitta i fast i en bur eller i ett par bojor. Det gjorde mig i alla fall inte klok på mig själv. 

 

Jag har känt så mycket tacksamhet, som jag inte känner mig alls förtjänt av.

 

Jag vill att det nya året bjuder på många äventyr. Jag känner för äventyr.

 

Hoppas det skänker en liten bild. En hafsig, hullerombuller-bild, då jag skriver via telefon. Men ändå en bild. Jag ska bli bättre på att blogga!

Fridens liljor vare med er.