pirate of the unknown seas
Jag vill skriva något men har inget att skriva. Har blivit så förbannat slapp.
Jag har både allt & inget att skriva. När jag skriver får jag en chans att utveckla mina tankar, och det har jag nog inte gjort på ett tag. Jag har faktiskt inte haft ångest på bra länge. Kanske har det att göra med att göra att jag gräver mindre i min själ och slutar analysera saker i textform!?
Kanske det. Det är jobbigt att tänka, tänka på det negativa, bättre att då avstå.
Men jag vill ju inte förvandlas till någon ickereflekterande människa, jag tycker ju om att fundera.
Kanske har det också att göra med att jag känner att jag skriver så kasst.
Vad tror ni är bäst: att gräva i sitt förflutna och hoppas finna hjälp genom det, eller att bortse från allt och bara leva i nuet!? Ibland är jag själv inte så säker.
Vissa tror ju inte att det hjälper en att gräva i det förgångna. Varför ska man ner bland vrakdelarna av sjunkna skepp som är våra förflutna. Kommer vi finna någon dyrbar skatt om vi färdas ner dit, eller kommer vi bara finna värdelös bråte!? Kanske kommer vi finna både och.
The thing is, we don't know. Och valet är vårt eget.
Jag har någon tro om att man ljuger för sig själv om man inte tror att man tagit skada av traumatiska händelser och ärr från förr och bara fortsätter framåt. Att "Glömma det som varit". Man kan ju lura sig till att må bra på vissa sätt, det är väl ett av dem. Jag tror att man måste tillbaka och se på saker. Inte älta, men ta lärdom på något vis. Fråga sig varför det blev såhär, hur man ska göra för att ta sig framåt, bearbeta. Ta hand om sin inre krymling som kämpar för att ta sig upp.
Det kanske är lättare att bara gå framåt och inte tänka, men i slutändan är det det svåraste.
Men det är ju jävligt jobbigt att tänka och gräva med en fet bulldozer i det som varit. Jag kan förstå varför man vill ta den andra vägen. Något i mig har så svårt att tro på dem som säger att de mår bra trots att de gått igenom jobbiga saker om de är såna som blickar framåt.
Det kan förstöra en att blicka tillbaka, men det man SKULLE KUNNA vinna är mycket större. Om man har modet.
Jag undrar om jag inte borde sluta skriva, sluta få ångest, sluta behöva tänka. Fast, sen inser jag att jag inte ska det, för jag hoppas och tror att jag kommer vinna något större på det i slutändan.
Jag vill inte leva i någon slags villfarelse, och jag vill vara sann emot mig själv. Självförnekelse tar en ingenstans.
Så jag tar ett djupt andetag, dyker ner bland de förlista fartygen, och känner ofta att jag kommer drunkna för att jag får alldeles för lite luft. Kommer upp igen, och fortsätter proceduren. Tror jag skulle må gott av att investera i ett dykcertifikat!?
Milla Vånerholm, pirate of the unknown seas.
Det finns trots allt få ting som kan få en att må så bra som när man känner att man har skrivit något man är tillfreds med. Och jag hade visst en hel del att skriva i alla fall, bevisligen. PEACE!!!!!!!
Kanske det. Det är jobbigt att tänka, tänka på det negativa, bättre att då avstå.
Men jag vill ju inte förvandlas till någon ickereflekterande människa, jag tycker ju om att fundera.
Kanske har det också att göra med att jag känner att jag skriver så kasst.
Vad tror ni är bäst: att gräva i sitt förflutna och hoppas finna hjälp genom det, eller att bortse från allt och bara leva i nuet!? Ibland är jag själv inte så säker.
Vissa tror ju inte att det hjälper en att gräva i det förgångna. Varför ska man ner bland vrakdelarna av sjunkna skepp som är våra förflutna. Kommer vi finna någon dyrbar skatt om vi färdas ner dit, eller kommer vi bara finna värdelös bråte!? Kanske kommer vi finna både och.
The thing is, we don't know. Och valet är vårt eget.
Jag har någon tro om att man ljuger för sig själv om man inte tror att man tagit skada av traumatiska händelser och ärr från förr och bara fortsätter framåt. Att "Glömma det som varit". Man kan ju lura sig till att må bra på vissa sätt, det är väl ett av dem. Jag tror att man måste tillbaka och se på saker. Inte älta, men ta lärdom på något vis. Fråga sig varför det blev såhär, hur man ska göra för att ta sig framåt, bearbeta. Ta hand om sin inre krymling som kämpar för att ta sig upp.
Det kanske är lättare att bara gå framåt och inte tänka, men i slutändan är det det svåraste.
Men det är ju jävligt jobbigt att tänka och gräva med en fet bulldozer i det som varit. Jag kan förstå varför man vill ta den andra vägen. Något i mig har så svårt att tro på dem som säger att de mår bra trots att de gått igenom jobbiga saker om de är såna som blickar framåt.
Det kan förstöra en att blicka tillbaka, men det man SKULLE KUNNA vinna är mycket större. Om man har modet.
Jag undrar om jag inte borde sluta skriva, sluta få ångest, sluta behöva tänka. Fast, sen inser jag att jag inte ska det, för jag hoppas och tror att jag kommer vinna något större på det i slutändan.
Jag vill inte leva i någon slags villfarelse, och jag vill vara sann emot mig själv. Självförnekelse tar en ingenstans.
Så jag tar ett djupt andetag, dyker ner bland de förlista fartygen, och känner ofta att jag kommer drunkna för att jag får alldeles för lite luft. Kommer upp igen, och fortsätter proceduren. Tror jag skulle må gott av att investera i ett dykcertifikat!?
Milla Vånerholm, pirate of the unknown seas.
Det finns trots allt få ting som kan få en att må så bra som när man känner att man har skrivit något man är tillfreds med. Och jag hade visst en hel del att skriva i alla fall, bevisligen. PEACE!!!!!!!
Kommentarer
Trackback
