vad vill jag med mitt liv?
Isabella tvingar mig att blogga, haha.
Och jag frågade vad jag ska blogga om, då skrev hon vad jag vill med mitt liv.
Får väl köra på det då!
Och tja, det väl jag väl inte riktigt. Haha. Jag vet inte ens vad jag vill göra.
Och jag frågade vad jag ska blogga om, då skrev hon vad jag vill med mitt liv.
Får väl köra på det då!
Och tja, det väl jag väl inte riktigt. Haha. Jag vet inte ens vad jag vill göra.
Men det ska vara något viktigt, som berör. Jag vill göra intryck och lämna avtryck.
Jag vill lära mig saker om världen, jag vill träffa människor.
Men just vad jag ska hålla på med är för mig ett mysterium.
Jag är fången i allt det här som inte tar mig nånstans.
Som liten ville jag bli sångerska eller dansare.
Jag gick runt och sjöng och dansade hela tiden (gick i kör och dansgrupp).
Det gör jag än idag (sjunger och dansar dvs), men nu får vi ta och vara lite realistiska här också, hahaha!
För det kommer jag då inte lyckas inom.
När jag växte upp blev yrken som lärare, journalist, socionom, och författare mer aktuella.
Jag tror det beror på att människor med yrken som dessa har inspirerat mig och gett mig så mycket.
Eller för att jag ser upp till personer med dom yrkena.
Jag som inte riktigt haft en stabil grund i mitt liv att stå på har ändå alltid haft skolan.
De lärare jag haft genom åren, speciellt i högstadiet, har gjort mycket för mig som människa.
De lämnade verkligen avtryck.
Och jag tycker att det är ett jävligt beundransvärt yrke på grund av det.
Att lära ut, tänk er vad fint! Just det som jag fått, vill jag ge tillbaka.
Sen är jag tyvärr inte världens bästa på att lära ut, har jag märkt. Där sprack den tanken kände jag.
Jag behöver jobba med mig själv, hur jag mår, min bakgrund, tålamod, allt det där.
Att bli kvitt min negativitet och alla negativa känslor. Det lär ta länge.
Skriva är också något jag älskar att göra, något som jag känner mig hemma i och jag inspireras mycket av det jag läser.
Men just vad jag ska hålla på med är för mig ett mysterium.
Jag är fången i allt det här som inte tar mig nånstans.
Som liten ville jag bli sångerska eller dansare.
Jag gick runt och sjöng och dansade hela tiden (gick i kör och dansgrupp).
Det gör jag än idag (sjunger och dansar dvs), men nu får vi ta och vara lite realistiska här också, hahaha!
För det kommer jag då inte lyckas inom.
När jag växte upp blev yrken som lärare, journalist, socionom, och författare mer aktuella.
Jag tror det beror på att människor med yrken som dessa har inspirerat mig och gett mig så mycket.
Eller för att jag ser upp till personer med dom yrkena.
Jag som inte riktigt haft en stabil grund i mitt liv att stå på har ändå alltid haft skolan.
De lärare jag haft genom åren, speciellt i högstadiet, har gjort mycket för mig som människa.
De lämnade verkligen avtryck.
Och jag tycker att det är ett jävligt beundransvärt yrke på grund av det.
Att lära ut, tänk er vad fint! Just det som jag fått, vill jag ge tillbaka.
Sen är jag tyvärr inte världens bästa på att lära ut, har jag märkt. Där sprack den tanken kände jag.
Jag behöver jobba med mig själv, hur jag mår, min bakgrund, tålamod, allt det där.
Att bli kvitt min negativitet och alla negativa känslor. Det lär ta länge.
Skriva är också något jag älskar att göra, något som jag känner mig hemma i och jag inspireras mycket av det jag läser.
Jag vill att mitt liv ska betyda något och inte vara förgäves, det vet jag.
Jag vill stå där när jag är 80 år och blicka tillbaka på mitt liv med ett leende.
Känna att jag verkligen gav allt, och att det blev meningsfullt.
Jag vill ha kul, men också känna allvaret.
Jag vill vara så mycket mer än jag är idag, fastän jag tvekar på att jag kommer att lyckas med det.
Jag vill se världen. Jag vill inte vara rädd.
Just nu kan jag inte ge så mycket, men en dag ska jag visa vad jag går för.
I'm sure of it. I will rise.
Jag vill vara så mycket mer än jag är idag, fastän jag tvekar på att jag kommer att lyckas med det.
Jag vill se världen. Jag vill inte vara rädd.
Just nu kan jag inte ge så mycket, men en dag ska jag visa vad jag går för.
I'm sure of it. I will rise.
För det finns ingen större besvikelse i mitt system än tanken: "I fucked it all up".
So I have no other choice but making it.
Jag är en obotlig drömmare.
Jag är en obotlig drömmare.
Kanske kan jag träffa någon på vägen att dela äventyret med, men jag är en svår människa.
Sånt tar tid.
Sånt tar tid.
Nej, skitsamma. Nu har jag funderat ett tag, och skrivit ner.
hejdå (:
Kommentarer
Trackback