om man ändå var sexton år igen
Jag i min Embers tisha en varm sommardag år 2007. Det var nära till kvällning.
Embers Arise tishorna prydde otroligt många tonåringars överkroppar i Eskilstuna stad vid den där tiden.
Jag hade jämt på mig mitt COBHC (Children of Bodom hate crew) svettband. De var mina gudar.
Idag är jag inte lika kär i dem, men jag älskar dem fortfarande. Utan dem, skulle inte jag vara den jag idag är.
Det här var på den tiden jag ännu inte lärt mig att det var snyggt att tupera håret. Dagen jag kom på det tackar jag de icke existerande gudarna för, för det är ju min "signaturlook".
På benen hade jag mina svarta stuprörsjeans av märket Doctor Denim, som jag lurade till mig pengar av pappa för att köpa. Femhundra riksdaler. Aldrig någonsin hade jag fått pengar till ett klädesplagg så dyrt. Men han var full och gav mig pengar. Jag kände mig hemsk som tog emot dem, men jag ville så gärna ha byxorna.
Jag trodde nog att jag var så cool, haha. Svart och svår.
Det var den sämsta, men samtidigt den bästa tiden i mitt liv.
Vi kunde göra vad vi ville, utan att bry oss. Mycket mer fria och lite mer dumma än vad vi är idag.
I really miss it.
Och det fick den här bilden mig att tänka på.
Den gjorde mig glad på något sätt, speciellt solen som lyser på mig gillar jag.
Embers Arise tishorna prydde otroligt många tonåringars överkroppar i Eskilstuna stad vid den där tiden.
Jag hade jämt på mig mitt COBHC (Children of Bodom hate crew) svettband. De var mina gudar.
Idag är jag inte lika kär i dem, men jag älskar dem fortfarande. Utan dem, skulle inte jag vara den jag idag är.
Det här var på den tiden jag ännu inte lärt mig att det var snyggt att tupera håret. Dagen jag kom på det tackar jag de icke existerande gudarna för, för det är ju min "signaturlook".
På benen hade jag mina svarta stuprörsjeans av märket Doctor Denim, som jag lurade till mig pengar av pappa för att köpa. Femhundra riksdaler. Aldrig någonsin hade jag fått pengar till ett klädesplagg så dyrt. Men han var full och gav mig pengar. Jag kände mig hemsk som tog emot dem, men jag ville så gärna ha byxorna.
Jag trodde nog att jag var så cool, haha. Svart och svår.
Det var den sämsta, men samtidigt den bästa tiden i mitt liv.
Vi kunde göra vad vi ville, utan att bry oss. Mycket mer fria och lite mer dumma än vad vi är idag.
I really miss it.
Och det fick den här bilden mig att tänka på.
Den gjorde mig glad på något sätt, speciellt solen som lyser på mig gillar jag.
Jaja, kvälls/morgondravel(som jag publicerat imorgon istället). Kände för att skriva av mig lite bara.
Kommentarer
Trackback
