shitstain barbie

Kan då ta tillfället i akt och skriva om mina föräldrar..

Mina föräldrar. It's a sad story. Jag vet inte riktigt vad det finns att skriva.

Mina föräldrar heter Rainer och Pirkko. Känns väldigt konstigt att skriva om detta..
Jag har bara en levande förälder, för att min mamma är död. Hon fick en hjärnblödning år 1997.
Om hon hade levt idag hade hon nu varit 52 år, och min pappa är själv 62.
Min mammas bortgång har nog gjort mig väldigt mycket till den person jag är idag, jag undrar nästan varje dag hur mitt liv hade sett ut om det inte skett.

De är båda födda och uppvuxna i Finland.
Pappa i Rauma och mamma i Reisjärvi, vilket är en pytteliten kommun.

Min pappa uppskattar inte alls att man varken skriver om honom, lägger ut bilder på honom eller pratar om honom med andra. Så det är inget jag brukar göra. Och det får man väl respektera.
Men lite kan jag väl skriva, känner jag..
Jo.

Jag vet inte så mycket om min pappas öde, men det finns saker han har berättat.
Och för att vara ärlig så skulle ni bara veta, you have no idea.
Hans öde fascinerar mig verkligen, även om han själv inte vill tala om det.
Han har varit med om så extremt mycket att det är svårt att begripa.
Och utav respekt skriver jag inte ut det här. Även om jag tror att andra skulle finna det intressant.
Jag känner min pappa bättre än någon annan, fastän han på sätt och vis är som en fullständig främling för mig.

Han har präglat mig enormt, och gett mig många av hans egna dåliga sidor.
Hans aggressivitet och dåliga tålamod har jag helt klart.
Och vi två kommer verkligen inte överens, vi är lite som dag och natt.
Antagligen är det för att vi är uppvuxna på så olika sätt, så han har ett helt annorlunda sätt att se på saker.
Ja, han är ju trots allt uppvuxen i Finland på 50 och 60-talet. Inte så konstigt då.
Annars så får han mig att skratta väldigt ofta, eftersom att han är väldigt rolig.

Jag har så många bisarra historier att berätta från min barndom att ni inte skulle tro mig, men dem vilja tyvärr inte dela med mig av. 

Mina föräldrar vigde sig här i Sverige år 1978 och bytte efternamn till Vånerholm.
Jag har på mig min mammas giftasring dagligen vilket jag haft i flera år nu, och tycker att det är roligt att den fortfarande passar.

Om min mamma hade haft kvar sitt flicknamn hade jag hetat Hurme i efternamn.
Coolt va? That's what I think.

Jag söker ständigt efter mig själv, min identitet. Att min pappa inte har svaren, eller vill ge mig svaren, på mina frågor, gör mig så förvirrad och arg. Tänk er att ni vet i princip ingenting om ert ursprung, om era föräldrars liv, era mor och far föräldrars liv. Det är extremt jobbigt för mig.
En av anledningarna till att jag känner mig so god damn lost on this earth.

Min pappa har aldrig varit den bästa pappan, men han har väl försökt.
Jag har på senare år försonats med honom mer.

Han är 62 år och lider sedan länge av reumatism. Har ont lite överallt, jag och syrran gör det mesta av bärandet när vi åker till affären etc.
Han har alltid varit  äldre än alla andras pappor, och nu har han också passerat 60-strecket.
Det får mig ibland att, trots att jag inte vill, tänka på att han kommer gå bort i sinom tid han också.
Och då blir jag kvar ensam på den här jorden, utan några föräldrar som helst.

Och det gör mig så ledsen att jag börjar gråta.
Och det får mig att undra om jag någonsin kommer få svar på mina frågor, eller bli lämnad ovetandes.
I resten av mitt liv.

Jag älskar min pappa, trots allt han har gjort fel.
Och jag förlåter honom.