det är mänskligt att göra fel
Jag vill klämma ner min fot i en alldeles för liten sko. Och jag får skoskav.
Men har jag gett mig fan på att jag vill det, så ska det också gå.
Det betyder att jag inte alls vill det, på riktigt. Jag måste stanna och andas, inte förhasta mig.
Det är svårt när man är som jag, för jag är ivrig. Jag vill mycket.
Hur länge kan jag intala mig själv att "det är mänskligt att göra fel", innan det blir gammalt?
Och hur många misstag får man begå?
Jag tycks aldrig fatta det, hela tiden balanserandes mellan den jag är och den jag vill vara.
Heck, jag vet inte ens vem jag är. Don't have the slightest clue.
Tänker ni någonsin på det, vem ni egentligen är?
Hela tiden, nästan. Men nu går det åt rätt håll, känns som att jag hittar en liten del av mig själv för varje dag som går. Fast det är ett stort pussel, och om man glömmer att se till helheten så blir det bara utspridda pusselbitar överallt som var och en inte har någon egentlig mening. Då känns det lätt hopplöst. Men allt det där lilla blir tillsammans något stort.
Du är bra!
Somliga är inte som andra, undrar vem man ska klandra...
Tiden tycks stå stilla när jag tänker på dej, gäller det för evigt? svaret är nej...
Man måste klättra vidare för att nå toppen, lära känna både själen och kroppen...
Ibland är livet svårt och ibland lätt, man gör det som känns rätt...
Frågorna är många svaren är få, vem kan man fråga om hur det ska gå...
Ingen vet varför och ingen vet hur, vi är som djur, i livets bur...
Jag har bara frågor och inga svar, när är jag redo? hur många prövningar har jag kvar...
När ska allt detta sluta, kan man vrida tillbaka tiden och hoppa bak en ruta?
