shitstain barbie

Många gånger när jag skrattar åt någonting kan jag tänka på hur tomt det är, att inte ha någon att dela det skrattet med. Om hur hjärtligt det vore att få dela skrattet med någon. Det är så härligt att skratta tillsammans, att glädjas tillsammans. Det bästa som finns. Att skratta själv känns då som ännu ett skratt har gått förlorat, ett skratt ingen fanns där för att bevittna och dela med en. Delad glädje är dubbel glädje, som det heter. Ungefär som när man är all dressed up and got nowhere to go. Det är onödigt. Man skrattar dessutom aldrig lika högt och ler aldrig lika stort ensam som gör med någon man tycker om.

Sorgligt.

Känns dessvärre mest som att jag skrattar ensam. Som den ensamma patetiska clown jag är.

Jag vill ju skratta och glädjas tillsammans med er.