Extremely Loud & Incredibly Close
Tittade nyss på Extremely Loud & Incredibly close. Mycket fin film i mitt tycke. Den handlar om den sällsamme lillgamla 9-åringen Oskar Schell. Om hur han försöker hantera saknaden efter sin pappa, som gått bort i 11 september-attackerna.
Efter att ha läst boken, som var en av de, på ett stilistiskt plan, mest egna böcker jag läst, var jag såklart tvungen att se hur den adapterats till film. Något jag inte trodde skulle bli ett helt lätt att göra, eftersom att boken till största del bygger på inre monologer. Det kändes liksom omöjligt, nästintill. Couldn't picture it.
Anledningen till att jag tycker boken var så intressant är sättet den är skriven på. Jag är själv är såhär "fuck the rules, I'll make my own". "I'll make new ones". Screw det rätta rådande sättet. Jag är inte mycket för det korrekta, eftersom att jag många gånger funnit mig själv udda och inte passat in i det korrekta.
Jag känner mig ofta fel, men tänk om fel är rätt?! Rätt för mig.
"Sådär kan man inte göra". Tänker man. Men det finns fler sätt att göra något på än bara ett. Jag har funnit att det rätta sättet för många inte nödvändigtvis är det rätta sättet för mig. Det finns inget fel eller rätt sätt, egentligen. Det finns sätt som är enklare och sätt som är svårare, men de är inte desamma för alla. Istället för att kanske tänka att jag är dum i huvudet och fel, kanske det kan gynna mig på något vis.. i framtiden. Fast jag fortfarande mest bara tänker att jag är fel, hahaha. Vet ej var det kommer ifrån, detta behov att ifrågasätta mallen, bend the rules, att testa nya sätt. Vinklar. Det kan ju vara en nackdel i detta individbaserade samhälle vi lever i idag. Alla kan vi inte böja på reglerna.
Efter att ha läst boken, som var en av de, på ett stilistiskt plan, mest egna böcker jag läst, var jag såklart tvungen att se hur den adapterats till film. Något jag inte trodde skulle bli ett helt lätt att göra, eftersom att boken till största del bygger på inre monologer. Det kändes liksom omöjligt, nästintill. Couldn't picture it.
Anledningen till att jag tycker boken var så intressant är sättet den är skriven på. Jag är själv är såhär "fuck the rules, I'll make my own". "I'll make new ones". Screw det rätta rådande sättet. Jag är inte mycket för det korrekta, eftersom att jag många gånger funnit mig själv udda och inte passat in i det korrekta.
Jag känner mig ofta fel, men tänk om fel är rätt?! Rätt för mig.
"Sådär kan man inte göra". Tänker man. Men det finns fler sätt att göra något på än bara ett. Jag har funnit att det rätta sättet för många inte nödvändigtvis är det rätta sättet för mig. Det finns inget fel eller rätt sätt, egentligen. Det finns sätt som är enklare och sätt som är svårare, men de är inte desamma för alla. Istället för att kanske tänka att jag är dum i huvudet och fel, kanske det kan gynna mig på något vis.. i framtiden. Fast jag fortfarande mest bara tänker att jag är fel, hahaha. Vet ej var det kommer ifrån, detta behov att ifrågasätta mallen, bend the rules, att testa nya sätt. Vinklar. Det kan ju vara en nackdel i detta individbaserade samhälle vi lever i idag. Alla kan vi inte böja på reglerna.
Nåväl. Boken och filmen var annorlunda, men jag tyckte om dem båda i alla fall. De blev två lite olika stories, men bra ändå. Kanske blev filmen bättre eftersom att jag redan läst boken, but I dunno. Om man ser till filmen var Max Von Sydow åtmonstone himla söt i rollen som hyresgästen. Och jag gillade lillkillen som spelade Oskar
I strongly encourage you to read both the book and watch the movie.
Come to think of it äre kanske ännu mer passande med tanke på att elfte september infaller i övermorgon.
Snacka om timing där, haha.
I strongly encourage you to read both the book and watch the movie.
Come to think of it äre kanske ännu mer passande med tanke på att elfte september infaller i övermorgon.
Snacka om timing där, haha.
That would be all, folks.
Kommentarer
Trackback
