shitstain barbie

I min mentala utveckling har jag varit ganska sen, tycker jag. Jag har funderat på varför, och jag återkommer till en sak som jag finner ganska självklar. När man från tidig ålder blir itutad att det viktigaste i livet är killar och utseende, då är det väl inte så konstigt vart man sedan lägger sina prioriteringar!? Eller har jag fel?
Det har styrt fokus från många viktigare saker - något jag kommit på på äldre dar.

Vi tjejer är inte dummare än killar, men vi tror det. Vi växer upp med att vi inte ska göra för mycket väsen av oss, vi ursäktar ständigt oss själva. Vi ska leka fint, och sitta still. När vi gör oss illa ska det direkt komma någon till undsättning. Det formar oss i livet. Som vuxna tror vi sällan på vår egen förmåga. Det gäller inte alla, men många. Kvinnorollen är sådan.
Vi är inte dummare än killar, men ingjuts inte tron på oss själva i lika hög grad. Vi ska tvivla, jämt och ständigt och det är jag så JÄVLA trött på. Trött på självtvivlet och att aldrig vara bra nog.

Som kille är inte pressen på utseende och att behaga det motsatta könet i närheten av lika stor. När du är liten får du leva rövare, hitta på pojkstreck och smutsa ner dina kläder. Det får du med dig i livet, att du som kille ska vara orädd, modig. Våga. Din röst ska höras, även om det du säger kanske är nonsens. Killar får lära sig att deras åsikt är viktig.

Många av er vet redan det här, men det är så sjukt egentligen. Hur jag kommer på att det stämmer, hur jag upptäcker bevis i mig själv på att det faktiskt är så och hur kvinnorollen präglat mig. Jag har en del vetenskap i ryggen och kan se hur den bekräftas.

Sen är det så att jag kanske inte alls har varit sen i min mentala utveckling, utan bara känner så - vilket då blir ännu ett TILL ursäktande av min egen person. Jag kan ofta känna mig så dum, så otroligt korkad. Det gör mig ledsen.
Det är så många som ska berätta för en hur man ska vara och slåss om företräde. Var si, var så. Och sedan hur man ska se ut. Let's not get into that. Det är svårt när man kanske inte har så starkt skinn och påverkan från den yttre världen blir för stor. Vad blir det då kvar av en?

Det är omöjligt att vara tusenochen grejer på samma gång, speciellt när de ofta emotsäger varandra.
Jag kan bli skitarg när jag tänker på hur mycket nonsen jag ägnat tid åt, åma efter killar och ångest:a över utseende. SHIT! När inget av det egentligen betyder, eller gör någonting bättre.

Jag oroar mig över att jag är för dum, att min åsikt inte betyder något etc. Och det är ett bevis på vårt patriarkala samhälle. Hade jag varit kille hade jag nog inte ens oroat mig över det, jag hade nog bara sagt det jag ville säga.

Mansväldet vill inte att vi tjejer ska börja tänka och ifrågasätta strukturerna. De är så väl dolda.
Jag har slutat lyssna på "amen killar vill ju ha tjejer som.. (insert random kroppsideal)". Vadå killar vill ha!? DRA ÅT HELVETE MED VAD DEM VILL HA! De kan gå hem. Och jag blir förbannad, min hjärna stänger automatiskt ner när jag hör nån kille berätta hur tjejer ska se ut. Även när tjejtidningar ger tjejer tips om hur man tillfredställer HONOM på bästa sätt, hur du vet om han gillar dig, osv, ren pur dynga. Det är inte mäns behov vi är här för att uppfylla, för fan.

Det önskade jag att någon hade berättat för mig, när jag var tonåring.
För några år sen ville jag hellre vara kille, men det vill jag inte vara idag. Jag vill vara tjej (ok, helst hermafrodit), och även få tro på mig själv på samma gång. Om det inte är för mycket begärt. För jag tror inte att det faktum att jag är född med en fitta mellan benen avgör min förmåga att tro på mig själv och att utvecklas. Utan det lärs in senare.

(Jag beskriver kvinnorollen och mansrollen, vilka båda är problematiska. Jag upplyfter ingen av dem, jag säger inte att MÄN är bovarna och kvinnorna offren, det är betydligt större än så. Jag kan omöjligt uttala mig om VARA inuti mansrollen, eftersom jag inte är man. Men jag kan uttala mig om det jag vet, hur det ser ut. Vi är många som står för friare spelrum mellan könsrollerna.)