shitstain barbie

Jag har svårt för att gråta. Det är som att alla tårar jag har samlat inom mig har bildat hårda isblock som inget verktyg någonsin är starkt nog att hugga igenom. Jag är ganska känslokall, det är inget jag är stolt över. Men jag har varit tvungen att bli det. Kanske är jag egentligen tvärtom, men inte har fått utvecklat den sidan. 
Jag kan gråta till nåt på film/tv, men inte för något som händer i det verkliga livet.
Just nu känner jag mig ganska ledsen. Det händer att isblocken smälter, och så börjar det.

Känner mig skittöntig när jag blir varse om att jag faktiskt också har känslor. Allt sånt där är verkligen skitäcklande för mig. Berättar någon för mig att de mår/har mått dåligt på ett eller annat vis, eller om någon hemsk grej de varit med om då känner jag hur jag börjar må fysiskt illa. Jag börjar svettas och vill spy. På riktigt. Mår inte bra alls. Det är inte riktigt okej för mig, det tar mig på sängen. En tillstymmelse till negativ känsla och jag springer därifrån. Jag vet att det kanske inte är det mest optimala levnadssättet, but I'm still here, right!? Det har funkat såhär långt. Så länge alla ler och är glada är jag med.

Just nu känner jag mig sjukt ensam. Vill att min syster ska komma hem snart, och det gör hon på lördag. Skönt!

Kanske att det känns lite som en begravning, vår begravning. Jag hade alltid dig vid min sida, och vänner växer inte på träd. Men buggen i vårt system, den går inte att överkomma hur man än vänder och vrider på det.

Jag litar inte på människor. Aldrig någonsin. Och det här gör ju inte att jag kan lita på folk mer heller för den delen.