shitstain barbie

är man konstig för att man helst vill gå, promenera, själv med musik i öronen istället för att gå med någon, och prata med hen!? behöver min dagliga promenera-till-musik-dos som inte innefattar andra människor. Tycker att det är trevligt att gå och prata med någon, men helst går jag själv. Går jag någonstans med någon kan en del av mig önska att personen ifråga inte skulle vara där. om jag går med någon kan jag längta tills jag blir själv, hahaha. Det kan växa en gnagande irritation på den personen, trots att jag inte alls är irriterad på personen ifråga, bara för att jag vill vara ensam.
Jag är helt enkelt inte mig själv utan min dagliga promenationsdos, har jag kommit på. När jag tänker på det är det lite som Sigge Eklund och hans badberoende han berättat om på podcasten. Han måste ta ett bad varje dag i en timme, trots att det finns annat som är "viktigare". Och jag är lite likadan när det kommer till mitt eget gående, haha. En dag utan denna rutin känns inte som en riktig dag, den fattas mig liksom. Jag vet att jag kommer vara en betydligt sämre människa om jag inte får ta den. Leva mig in i musiken, och röra på mina små ben.

Låter det sinnessjukt eller rimligt!?

Notera att om jag redan har fått min dos så har jag inget problem alls med att promenera med andra, då gåre bra.
Det är väldigt trevligt med gåsällskap ibland. Ni får ju inte tänka att om jag någonsin promenerar med just er, så längtar jag i hemlighet tills jag är själv. Det låter ju bara hemskt, hahaha. eller.