Att ens verklighet är så overklig.
Tänker på min pappa, och jag känner mig inte stark nog för att skriva något om det på sociala medier utan att bryta ihop totalt. så jag tänker inte göra det. alla människor behöver inte veta allt om en, något som jag har förstått vid senare tillfälle. kanske en mognadsfråga. Jag vill vara mer privat, varför ska jag ge ut mig själv till främlingar. Jag är värdefull. men på nåt sätt så krymper min värld.

Jag stänger mig och stänger in mig, stänger av mig. På helt fel sätt. Off.
men jag försöker. jobbar med mig själv, även om det är så jävlajävla svårt.

Hoppas ni har det bra.