shitstain barbie

I was always an unusual girl, my mother told me I had a chameleon soul.
No moral compass pointing to the north. No fixed personality.
Just an inner indecisiveness that was as wide as wavering as the ocean.
And if I said that I didn’t plan for it to turn out this way I’d be lying — because I was born to be the other woman. I belonged to no one — who belonged to everyone, who had nothing — who wanted everything with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it - and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

I am fucking crazy, but I am free.

Jag ser mycket som är problematiskt med Lana Del Rey. Hela popkulten av idag skriker "YOLO". Vilket hennes musikvideo till låten "ride" som jag har fastnat för, också gör. Och hennes musik överlag: born to die t.ex. I sin monolog i "ride" säger hon "live fast, die young, be wild, and have fun". Man ska vara "galen" och testa på allt möjligt, brinna snabbt och slockna lika fort. Det har jag skrivit om förut. Det finns många andra intressanta aspekter i "ride" iofsig, som jag inte hinner ta upp nu.
Har motstridiga känslor för Lana Del Rey. Förut skrev jag om att ingenting är svart eller vitt, att det finns nyanser. Motstridiga känslor är väl mitt signum, jag är en av dubbelmoralens väktare.
Men kanske är det paradoxala evigt uppkommande just på grund utav att ingenting är svart eller vitt. Vi lever inte i en värld där det finns heltidsänglar och fullblodsdjävlar. Därav ambivalensen till saker.

Tillbaka till "YOLO": Är vi ämnade för något större än att bara vara galna och ha roligt?
This wasted youth. Young, wild & free. Kanske är jag bara inte klar med min egen gränslöshet ännu.

Lämnar det så, men är inte klar på långa vägar.