shitstain barbie

Det är kul att jag så ofta förespråkar realism, det sunda förnuftet och vikten av att vara objektiv när jag själv är urusel på det. Den vandrande paradoxen som är mig. Jag tycker verkligheten är rätt trist egentligen. Jag finner det verkliga så fantasilöst, torrt och tråkigt många gånger. Hur ska realiteten någonsin kunna trumfa fantasin?!
Och varför tycker en om att drömma sig bort hela tiden? Är det bara ett flyktförsök, och är det endast negativt?
(Jag tror det fyller olika funktioner, det behöver inte bara vara något negativt.)
Med mig är det ofta allt eller inget, högt eller lågt, svart eller vitt. hahaha fyfan för såna som jag.
inte så att jag tycker om att jag är sån,  försöker att vara mindre av det!

// millie, with the right to remain bipolar