shitstain barbie

tron att ingenting någonsin kommer att bli bra och förändra sig är ibland större än tron att det kommer att bli det. Det är så svårt att vara vuxen, fatta vuxna beslut, när man hatar ansvar. Att ta ansvar för sitt eget liv, för det är vad jag måste göra. Att förstå att man själv har makten att förändra, att den bara finns hos en själv. När man har spelat rollen av förälder åt sin egen förälder hela sitt liv är man inte direkt sugen på att spela förälder åt sig själv. Det är svårt att verkligen förstå att det starka ligger i det svaga och i det svaga ligger det starka.
Jag vill ju inte ha någons jävla hjälp. Det är svårt för mig att ta emot hjälp, jag tycker inte att jag är värd den.
Jag tycker att jag är helt utan värde. Jag är inte värd någonting.
Hemska känslor.

Jag känner mig som en herrelös hund. Blind för allt jag egentligen behöver, för vad behöver man egentligen.

Jag måste inse min egen kraft att förändra min situation. Ingenting blir bra medan vi sitter och väntar, bara vi själva har makten att förändra våra egna jävla liv och jag säger det hela jävla tiden och jag är så jävla trött på mig själv och mina egna jävla ord och "visheter" om allting. Självförnekelse har funkat såhär långt i livet, när slutar den att vara giltig!? Jag tror jag börjar inse att det är totalfel strategi. Så vi kan säga att jag har kommit en bit på vägen. Verkligheten är ett öppet jävla sår. Dimridå.