Det skrivna ordet.
Instagram dödade bloggen. Visst säger en bild säger mer än tusen ord, men jag föredrar ord. Det en instagrambild på sin höjd säger är: "hej jag är en crappy mobilbild". Nejdå, jag tycker att det kan vara trevligt att se en härlig solnedgång, eller nåt annat. Jag nästan lever för att se kvällshimlens vackra palett. SOM jag älskar den, men det är en annan historia. #BYTEROAVSIKTLIGTSPÅR
Men någonstans i allt detta så saknar jag det skrivna ordet.
Ord är som penseldrag, fyller den från början blanka canvasen med liv. Ord är vackra. Ordkonstnärer kan ta andan ur mig, människor som är begåvade med ordet. Jag hakar ofta upp mig på partier jag läser, eller när någon säger nåt helt fantastiskt. Kanske är jag inte lika intresserad av målad konst eftersom jag själv inte kan teckna för att rädda mitt liv. Men kanske kan mina ord skänka en bild av hur allt ser ut, från min synvinkel. Därför kan man säga att jag skriver, i bilder. Ord är skriven konst, pennan och penseln är besläktade.
Varje dag är en ny tavla. Varje känsla är en ny tavla. Varje minut, varje sekund, varje timme.
Vi fyller sakta i konturerna av våra liv, den större bilden av allt.
Bloggare, instagrammare. Kanske kan vi alla vara amatörkonstnärer idag.
Jag vet att jag är väldigt "funktionell" i mitt skrivande, men jag försöker verkligen komma in i olika "stilar" och finna mig själv. Dööööör ju verkligen för en vacker metafor.
Så jag försöker inlemma det i mitt skrivande och finna mitt skrivjag, hahaha. Inbillar mig aldrig att jag ska bli någon Shakespeare, nej, jag är inte så språkligt utmanad i mitt liv. Tvärtom faktiskt. Får läsa mer böcker så kanske en ström av ord börjar flyta i mitt huuuuuuue! Jag ogillar den "GK", grammatiska korrekthet, som råder. Visst kan jag stava, men jag minns inte allt om grammatik och att yttra sig om tempusändringar när ens jävla poäng är tydlig tycker jag är löjligt. Ett språkligt översitteri som jag inte ger mycket för, det känns bara förminskande. Ordet är mitt lika mycket som det är ditt.
Och smartphonen dödade mitt datoranvändande. Jag hatar min smartphone, with a passion.
Saknar knapptelefoner så det skriker om det!!!!!!!!
Men någonstans i allt detta så saknar jag det skrivna ordet.
Ord är som penseldrag, fyller den från början blanka canvasen med liv. Ord är vackra. Ordkonstnärer kan ta andan ur mig, människor som är begåvade med ordet. Jag hakar ofta upp mig på partier jag läser, eller när någon säger nåt helt fantastiskt. Kanske är jag inte lika intresserad av målad konst eftersom jag själv inte kan teckna för att rädda mitt liv. Men kanske kan mina ord skänka en bild av hur allt ser ut, från min synvinkel. Därför kan man säga att jag skriver, i bilder. Ord är skriven konst, pennan och penseln är besläktade.
Varje dag är en ny tavla. Varje känsla är en ny tavla. Varje minut, varje sekund, varje timme.
Vi fyller sakta i konturerna av våra liv, den större bilden av allt.
Bloggare, instagrammare. Kanske kan vi alla vara amatörkonstnärer idag.
Jag vet att jag är väldigt "funktionell" i mitt skrivande, men jag försöker verkligen komma in i olika "stilar" och finna mig själv. Dööööör ju verkligen för en vacker metafor.
Så jag försöker inlemma det i mitt skrivande och finna mitt skrivjag, hahaha. Inbillar mig aldrig att jag ska bli någon Shakespeare, nej, jag är inte så språkligt utmanad i mitt liv. Tvärtom faktiskt. Får läsa mer böcker så kanske en ström av ord börjar flyta i mitt huuuuuuue! Jag ogillar den "GK", grammatiska korrekthet, som råder. Visst kan jag stava, men jag minns inte allt om grammatik och att yttra sig om tempusändringar när ens jävla poäng är tydlig tycker jag är löjligt. Ett språkligt översitteri som jag inte ger mycket för, det känns bara förminskande. Ordet är mitt lika mycket som det är ditt.
Och smartphonen dödade mitt datoranvändande. Jag hatar min smartphone, with a passion.
Saknar knapptelefoner så det skriker om det!!!!!!!!
Kommentarer
Trackback
