Det finns inget utrymme för misstag.
Då insisterade min pappa på att han skulle ta över och öppna den, på "RÄTT" sätt.
Och så tänkte jag, såhär har det sett ut hela mitt liv.
Jag kom att tänka på hur besatt jag är av att aldrig göra misstag, och hur hårt misstag slår undan fötterna på mig. Varje gång jag har tappat något i golvet, gjort något fel, då har min pappa blivit väldigt arg och kallat mig för oduglig, dum, etc. Jag kan alltså inte göra någonting. Eller visst kan jag göra saker, men allt jag gör blir alltid mer eller mindre fel. "Du kan inte", de orden har jag internaliserat som satan, de har blivit en stor del av min person. Det har liksom inte funnits utrymme i mitt liv för att göra misstag, och när jag väl begått ett misstag och hans dom fallit har jag förstörts. Ett litet misstag idag och jag får panik, hela världen rasar samman.
Jag gör hellre inget, för då kan jag inte göra någonting fel heller.
Förpackningen är bara symbolisk för allting annat.
Men det var bra av mig, jag gav honom inte förpackningen, vägrar låta mig själv vara dum.
Jag kan SJÄLV. Hur ska det vara möjligt för mig att göra något på egen hand NÅGONSIN, när jag aldrig fått prova?
Jag kommer ha sönder en förpackning, men låter du mig aldrig försöka öppna den själv så kommer jag aldrig att kunna. Det viktiga är att jag får göra det på mitt sätt.
Inte komma där och skrika och förbanna dem varje gång de gör fel. Till slut vågar de inte göra någonting alls, för de blir rädda för att allt de ska göra är fel.
Jag kommer ha sönder en förpackning, tappa en macka på golvet, jag kommer att göra små misstag. Är det sjukt att jag fortfarande tänker "HERREUGD DET HÄR FÅR PAPPA INTE SE FÖR HAN KOMMER BLI FÖRBANNAD". *STÄDAR UNDAN FORT SOM FAN*. Vi kommer göra STORA misstag, större än dessa fjuttiga nonsenssaker. Men vi lär oss. Finns det inget utrymme för misstag så finns det inget utrymme för liv.
Vem fan bestämmer vilket sätt som är det "rätta"!? Det är subjektivt. Det som är rätt för dig är inte automatiskt rätt för mig. Bestäm inte åt mig, liksom. Jag har min egen åsikt.
Blir så trött och förbannad och ledsen. Man måste få trampa på sina egna jävla minor. Punkt.
du är ju så himla vettig alltså, heja!
jag känner igen det där.
men jorden går inte under av ett litet "misstag", även om vissa tror det
Min mor råkade säga till Elvira nån gång när hon hade henne att hon inte kan gå i trappen själv och måste ha hjälp.
Det finns inget värre än när den där stolta kaxiga lilla tjejen som VILL göra allt, säger "jag kan inte" så nu hjälper jag henne inte, säger att hon visste kan, och att "Du kan allt". och nog fan kan hon, allt!
jag vet hur farsan är :s han har alltid hållit på så där. skriker alltid om man råkar tappa nått och så blir han skit arg.man blir psykad av det som fan och man förminskas som person.vem fan bryr sig om man tappar nått, man plockar upp det och sen är det inget mer med det tycker jag.upp med hakan och ta ingen onödig skit av han.säg jag kan själv som du gjorde :)<3
<3
