min mamma och jag
Min mamma och jag 1990.
Så många gånger som jag känt att jag behövde det där moderliga rådet. Dom där, moderliga råden. Men jag fick aldrig några råd och mina fickor förblev tomma. Jag hade aldrig någon att fråga, kände mig utanför när folk pratade om sina egna mammor. Min mamma hit, min mamma dit. "Jag skulle aldrig klara mig utan min mamma". Ville bara att de skulle hålla käften. Alla andra som hade mammor kunde bara dra åt helvete, tänkte jag. Alla utgick ifrån att man hade en mamma, men det hade inte jag. Kassörskan i affären erbjöd mig en extra provsmakspåse med halstabletter och sa "ta med en hem till mamma också". Jag trodde inte man kunde skicka halstabletter upp till himlen men jag kanske hade fel.
Ofta tyckte jag att livet var hemskt orättvist.
Ja, det gör jag fortfarande ibland men jag försöker vara en vuxen människa nu.
Råkade hitta den här bilden idag när jag städade, och jag ville bara lägga upp den.
Hon fattas. Usch, jag hatar att skriva sånt här.
<33
Vad fin hon var. :) Du brås på na!
jag känner exakt som du :( och jag saknar mamma så mycke att mitt hjärta håller på och spricker och tårarna rinner :( jag känner också alltid att hon fattas men hon finns i våra hjärtan för alltid <3
<33
Beklagar :( Känner igen mig en del i det du skriver, min pappa dog när jag var 2,5 år och har också upplevt att folk tar för givet att alla har två föräldrar. En sak jag tyckte var jobbigt, när man väl sa hur det var, var att alla frågade "hur dog han då?". Jag hade aldrig fått något bra svar på det när jag var liten och fick inte reda på förrän jag gick i högstadiet att han dött i en överdos. Jag skäms inte för att berätta det, men jag känner ändå inte att jag vill tala om det för alla människor i hela världen som frågar, om du fattar.
