set my heart free
Så många bitar, sönderslagna. Jag lär inte hitta allihopa.
Så här extremt, åh. Varför ska det alltid vara såhär.
ÅH, jag blir förbannad och så jävla ledsen. På mig själv, för att jag inte kan vara glad och positiv.
Hur mycket jag än försöker så vet jag att det är en lögn. En illusion.
Varför kan det aldrig vara bra? BRA.
Bra med mig har det aldrig varit och kommer aldrig någonsin att bli.
Jag får mig själv att må illa. Förstår ni?
Det är något med att vara människa som är så extremt jävla äcklande. Och inte bara en sak.
Jag känner mig upplyst, som att jag vet någonting som alla ni andra inte vet.
Men vad vet jag, kanske är jag bara dum i huvudet.
"En eremit, vad står det här?"
"En eremit vill leva ensam och isolerad, han tål varken åsyn eller ljud från andra människor."
Samtidigt som jag under hela mitt livs gång har tänkt på hur mycket jag inte gillar min familj, så har jag kommit fram till att jag älskar dem så himla mycket. Jag är så glad över att de står ut med mig.
Vem skulle annars stå ut med en så hemsk människa som mig, det vet jag inte.
Min pappa och min lillasyster, främst. Okke, Mico och Santtu medräknat.
Ralle och Patu har jag inte så mycket kontakt med...
Nu när jag är äldre brukar jag faktiskt se saker ur andra perspektiv, jag ser det mycket klarare.
Hur allt inte bara har varit svårt för mig, utan för de andra också. Kanske hundra gånger så svårare.
Allt ska handla om mig och hur jobbigt jag har det, men jag menar inte att vara sån.
Jag har svårt för mycket. Känner mig känslomässigt handikappad.
Men jag är inte den enda.
Det finns så mycket att ändra på med mänskligheten, och jag hinner inte göra allt under min livstid.
Jag är rädd att alla de känslor som jag bär på kommer göra att jag inte kan leva helt och fullt.
Och det kan jag inte idag.
Nog kan jag göra allt.
Ingenting är omöjligt.
Ibland måste man glömma bort vad man vill ha, för att minnas vad man förtjänar.
Men enligt mig förtjänar jag inte mycket alls. Så då går inte det ihop.
Men den personen symboliserade trygghet och skulle vara bra att prata med.
Nåväl, jag borde nog sova nu.
Kanske har jag tvingats vara stark för länge nu. Att bära andras tunga bördor.
God natt.
I don't want to be the one left in there.
Min goaste, käraste Milla.
Jag blir så ledsen när du underminerar dig själv till graden av ingenting, när du är så himla mycket. Så himla mycket bra!
Just nu är du vilse och vet inte vilken väg du ska ta för att ta dig ur tristessens och självföraktets vandringsled. Men det finns en annan väg. Ensam kan du inte ta dig förbi eller genom vägen där sörjan verkar känslomässigt stå dig upp till knäna. Om du har en trygg människa omkring dig, som du känner att du kan vända dig till.- Gör det! Även om du genom bloggen kan ventilera dina känslor, så behövs de även ventileras genom hörda ord. Du behöver spy ur dig, HÖRA dig själv säga det du känner inombords. Få ur dig all besvikelse och frustration över situation/livet/kärleken/ eller vad det än må vara.
I ärlighetens namn så tror jag inte heller att ni i familjen öppet sörjt och diskuterat saker som hänt er. Ni sluter er och mår dåligt på olika håll, har glömt bort att i familjen kan man hitta styrkan och energin. Kanske inte alltid, men ofta.
Sen vill jag också påminna dig, min kära tös, att du är ALLTID välkommen hem till oss. Gapa, skrika, svära, spy, slå näven i väggen, gråta men även skoja och skratta här hemma hos oss. Min famn är alltid, för evigt, öppen för dig. Jag är en bra lyssnare och försöker ge goda råd, men framför allt finns det en jävla massa kärlek jag kan ge dig.
Jag brukar säga att jag är fattig på pengar, men jag har desto mer vänskap, kärlek och trygghet att ge. Och det finns mycket av den varan till dig. Glöm inte det!
Massor mer styrkekramar till dig!
<3
En eremit är jag också :-p men kämpa på syrran,
allt blir bättre när man vet vad man vill här i livet.
lev ditt liv och låt inte ditt liv leva dig. <3
